ARTIKLAR

 

Naturvårdsverket bidrar till Östersjöns miljökatastrof 

FÖRSIKTIGHETSPRINCIPEN, skriver Nationalencyklopedin, är en ” modell för offentligt beslutsfattande i situationer då en potentiell miljö- eller hälsorisk anses påvisad men då tillgänglig vetenskaplig kunskap är otillräcklig för en säker slutsats angående riskens existens eller storleksordning”. En klok grundprincip för tillämpning på många av livets dilemman. Inte minst när beslut ska fattas som handlar om miljö och natur och där många andra samhällsintressen påverkas.  

Men Naturvårdsverket – verket som alltså ska vårda vår natur -  tycks ha missat just den lilla passusen när man offentliggjorde sin länge emotsedda Förvaltningsplan för mellanskarven. Till stor besvikelse för alla dem som ser stora röda varningstrianglar framför sig i den här frågan. Det visade sig att verket tagit parti för ett ensidigt särintresse. Ett särintresse dikterat av Sveriges ornitologers önskemål.  Förhoppningarna om att NV efter alla bakläxor skulle kunna presentera en ”vuxen” objektiv förvaltningsplan kom tyvärr på skam, återigen.

10 års förhalande tycks från början till slut bara varit ett spel för gallerierna. Regisserat av kamratföreningen NV & SOF. På det kamratskapets altarare har tyvärr vetenskaplig objektivitet och demokratin offrats. En triumf för ”kamratskapets”  jäv – men en stor förlust för natur och miljö och för alla som förgäves hoppats på Naturvårdsverkets ”opartiskhet”.

”Faktaresistent” är ett uttryck som kan brukas när man inte vill förolämpa genom att kalla någon för ”korkad” eller  ”dum” i bemärkelsen  inskränkt eller något annat snarlikt. När det gäller frågan om den kinesiska mellanskarven tycks det dess värre föreligga en hel del faktaresistens som förklaring till varför Förvaltningsplanen fick den selektiva slagsida den fick. Den kan knappast kallas för vetenskaplig. Eller ens relevant. eftersom den från början till slut designats av Henrik Engström från Sveriges Ornitologiska Förening  en s k skarvexpert -som doktorerat på Storskarv – Men som är allt annat än expert på den kontroversiella Mellanskarven.

Sedan ca 20 år har alltså landet invaderats av en främmande och invasiv fågel, i en numerär -  ca 250 000 individer -som saknar historisk motsvarighet. Den kinesiska Mellanskarven är en i yttre bemärkelse snarlik släkting till vår ursprungliga nordiska Storskarv, men med ett beteende som helt avviker. Mängden fisk som denna fågel konsumerar per år, i specifikt lokala habitat, efter ostkusten runt Stockholm och söderut, är lågt räknat runt 30 – 40 tusen ton, kanske över 50 000 ton. Men denna fågel konsumerar inte bara fisk, allting den stoppar i sig ska ju i en eller annan form komma ut ur dess kropp också.  Föga överraskande att den fungerar som alla andra levande varelser – den skiter. Och inte vilket träck som helst. Sorten som kommer ut är så högoktanigt ( guano) att syrorna tar död på både markvegetation och träd, och bottnarna inom 2km radie från varje koloni. Det är allmänt känt att Östersjön är världens sjukaste hav, med ökande syredöda bottnar och enorma övergödningsproblem. Att i detta lägga vurma för en främmande fågelart som bara förvärrar havets och ekosystemets ohälsa är inte bara korkat – det är närmast omoraliskt och tragiskt. Naturvårdsverket tog 10 år på sig att prestera en s k Förvaltningsplan för skarven. Då borde man ha kunnat få fram en plan som bättre speglar faktiska problem och förhållanden. Eftersom Sveriges Ornitologer, som närmast måste betraktas som jäviga i sammanhanget, tycks ha haft fri passage i maktens korridorer borde NV ansträngt sig för att ge även skarvens opponenter en rimligare mer sansad röst i hur förvaltningen skulle ha utformats. Skarvens opponenter är inte bara pålästa, de  reser högst relevanta frågor förutom att de representerar en oroad allmänhet och vitala samhällsintressen. Nu blev Förvaltningsplanen en ensidig partsinlaga som enbart ornitologer jublar över. En plan som  förpliktigar till ingenting – annat än att mellanskarven måste skyddas och bevaras till varje pris. Vart tog FÖRSIKTIGHETSPRINCIPEN vägen? Eller det biologiska Bevarandeperspektivet? Har Naturvårdsverket i kollrig glädje över den plötsliga rikedomen på fåglar abdikerat från sin skattefinansierade uppgift – att å hela samhällets intresse vårda och värna  HELA naturen?! Vad ska vi med ett dysfunktionellt Naturvårdsverk till!? Skär inkompetensen tvärs genom hela verket på alla nivåer ? eller skulle det räcka med att bara byta ut ansvarigt folk?

/ / Hans Nordin, Naturvän Fiskeguide Författare 

 

 

Ny skarvkoloni i Spillersboda – känsliga lekområden för all slags fisk allvarligt hotade

Maj 13 2015

För ett år sedan, i samband med ett efterlysande av någon slags “Haverikomission”,  förutspådde jag att ”himlens svarta hydra”, den tusenhövdade kinesiska mellanskarven, skulle invadera och inom en snar framtid etablera sig i full skala även i Furusunds skärgårds norra delar, detta eftersom Östanå-kolonins födosök i området har ökat mycket kraftigt senare år. Nu kan konstateras att den svarta framtiden redan är här! Efter att ostört under 15 år ha fått föröda 30 km av ostkustens fiskrikaste vatten i södra delen av Furusunds skärgård på allt vad abborre och gös heter står alltså den sista restbiten nu på tur – Skärgården från Marholmen och norröver inklusive Rådmansö innerfjärdar. Sedan en månad har en koloni svartvingar nu bosatt en ö mellan Spillersboda och Marholmen – 300m från land mitt för Sommarstugeområdet vid Gubboda. Häckningen är i full gång, antalet vuxna fåglar räknas i fyrsiffriga tal. Om ett par månader med alla flygfärdiga ungfåglar blir de flera tusen. Dagligen ses redan spridda grupper om flera hundratals fåglar som tillsammans jagar upp bytesfisken på grunt vatten i lekvikarna, tränger ihop dem i hörnen mellan småöarna där även mängder av trut och mås kan hjälpa till i gästabudet. Detta är dödstöten för abborren och Furusunds sista gösar, i förlängningen kommer även gäddan att bli offer i detta ekologisk spel som mest liknar ett domino där den ena brickan efter den andra faller. Stockholms mest frekventerade betydelsefulla och uppskattade område för rekreation kring sportfiske är i skrivande stund utsatt för våldtäkt 7/24.  Området är ytmässigt allt för litet och känsligt för att tåla denna predation på fiskbestånden. Förutom fiskar och allmänhet drabbas även ett 25-tal näringsidkare som har sin utkomst i området.

Myndigheterna blundar, allt från länsstyrelser till fiskerimyndigheter och naturvårdsverk. Ornitologerna jublar!

// Hans Nordin Fiskeguide & Författare & Naturvän

 

Skarvkoloni ny Gubboda Furusund  maj 2015  400 pixl P1000349

Efter Naturvårdsverkets debacle – kan ornitologerna verkligen axla sitt ansvarsfulla uppdrag? 

April 7 2015

Intresset för natur och djur är djupt rotat här i landet. Att man ska värna om djurs väl och ve känns därmed självklart för de flesta av oss. Det är glädjande att vi har så mycket empati för andra varelsers rätt att leva och behandlas med respekt.

Men vårt Intresse för djur är varken okomplicerat eller i någon riktig mening konsekvent eller logiskt. Tvärtom spretar det åt alla håll. Det är tydligt att vi gör skillnad på djur och djur.  Somliga ska bara återfinnas fria och vilda i naturen – ibland som en självklarhet i vår egen natur, ibland helst någon annan stans – som i den laddade vargfrågan t ex.  Kloka myndigheter håller dörren öppen till organisationer som kan bidra i ansvarstagandet för vårt samhälles alla behov. I synnerhet som skattepengarna är begränsade och då kan nyttjas effektivare.

Så är i alla fall förhoppningen.

Två svenska organisationer som vi har mycket att tacka för när det gäller värnandet om vår natur och vilda djur är Svenska Naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologers riksförbund. Dess enskilda medlemmars ideella arbete och bidrag till forskning och biotopvård kan inte nog uppskattas.

Men ibland går det fel. Som när Naturvårdsverket lägger alla ägg i en korg och sätter sig i knät på Sveriges ornitologer i frågan om hur mellanskarven ska förvaltas. Här skedde plötsligt flera uppseendeväckande förväxlingar av verkets ansvar syfte och uppdrag. Något som Sveriges fria och sunt tänkande ornitologer inte ska lastas för.

Ornitologer är med all rätt bekymrade över utvecklingen med en krympande fågelfauna i landet 

I det perspektivet är det begripligt att man gläder sig åt fåglar som istället går en motsatt utveckling till mötes – som nytillskottet mellanskarven.  Det är också förståeligt att Nv i sitt eget utredningsarbete drar nytta av de kunskaper och erfarenheter som förutsätts kunna finnas inom en organisation med specialintresset fåglar.

Men I just det här fallet har nog Nv dessvärre förväxlat fågelorganisationens passion för fåglar med skeva föreställningar om vad organisationen verkligen kunde bidra med i det stora hela -  en brist på övergripande naturvårdsperspektiv. Nv förlitade sig på att det är fågelvännerna som bäst vet hur en ny främmande fågel i ekosystemet bör förvaltas. Men tyvärr inte bara det – fågelvännerna antogs också vara bäst skickade att bedöma vilken inverkan fågeln har på övriga mer komplexa naturvärden och ekologi och samhällsintressen. Med denna märkliga bedömning ( man kan inte tolka händelsernas utveckling på annat vis ) har Nv gjort ett fatalt misstag. Som vi idag ser konsekvenserna av med krympande fiskbestånd och kraftigt störda ekosystem i skärgård och insjöar. Tänk om vi på samma sätt skulle låta en riksorganisation för Frimärkssamlare ha tyngsta rösten när det gäller hur vi exempelvis ska sköta postverket och landets hela infrastruktur kring posthantering. Många nya och snygga och dyra frimärken skulle vi säkert få – till glädje för de fåtaliga – och i övrigt kaos. Lärdomen av detta: Luddiga ambitioner och passion ska aldrig förväxlas med verklig kompetens – eller ens sunt förnuft.

Passionerade  ”frimärkssamlare” regerar i skarvfrågan

Men det är alltså precis vad som skett, passionerade  ”frimärkssamlare” regerar i skarvfrågan. Tiotusentals vattenägare, hundratals föreningar, organisationer och en uppsjö av internationella och nationella experter och forskare med stor kunskap om eller erfarenhet av konsekvenserna som det plötsliga tillskottet av en kvartsmiljon mellanskarvar medfört blev återigen ohörda och totalt överkörda. Förvaltningsplanen för skarv som sjösattes 2014 blev ett demokratiskt skenverk där remisserna diariefördes utan beaktande. Ja så när som på ett fåtal – Sveriges Ornitologers, Naturskyddsföreningens, Skärgårdsstiftelsens och några till -  förenade i den passionerade föreställningen om Mellanskarvens harmlösa nytta och i samtidig stor förundran över hur andra ( onda okunniga? ) människor kan vara så restriktiva i sitt förhållande till dessa djur. Fiskar verkar märkligt nog inte riktigt betraktas som djur i det här sammanhanget. Vilket väcker en stilla undran -  vad är de då i så fall?

Kärleken till djur är ofta lite spretig, inkonsekvent och selektiv. Och människor som inte delar en utvald vurm – kan antingen demoniseras, eller enkelt avfärdas eftersom de inte riktigt är av ”rätt* sort – de är inte sådana som är värda att lyssnas på.

När Naturvårdsverket nu abdikerat från sitt objektiva samhällsuppdrag och därmed kommit till korta, samtidigt som man överlåtit åt ornitologerna att ansvara för den biologiska mångfalden och helhetssynen på naturvård återstår alltså inget annat än att se om medlemmarna i denna organisation kan växa in i ansvaret och visa sig uppgiften vuxen.

Hoppet är ju det sista som överger oss sägs det. Men i kraft av sin unika särbehandling av Naturvårdsverket har Sveriges ornitologers ”experter” mycket effektivt kunnat fungera som en propp – som satt stopp för alla möjligheter till en klok ansvarsfull förvaltning av fågeln. Här finns inga planer  ö h t på tillämpning av någon slags försiktighetsprincip – trots alla alarmklockor som talar för att just detta vore både klokt och ansvarsfullt.

En seriös diskussion inom organisationen om något av allt detta verkar närmast bannlyst.  

Sedan ett antal år är jag medlem i Svenska Naturskyddsföreningen. Och sökte nyligen medlemskap i Stockholms Ornitologiska förening StOF.  Det medlemskapet blev mig förvägrat med en diffus hänvisning till min förmenta syn på mellanskarven – utan närmare preciserande om vad som är fel i engagemanget ( se föregående artikel här nedan). Undertecknad är alltså bannlyst redan innan han blev medlem.

Med denna hårdnackade ensidiga linje som Nv för väcks obehagliga frågetecken

I Sverige har vi idag möjligen ett exempel på hur illa det kan bli när en myndighet låter sig ”förföras” av en respektabel organisation och förleds att bli dess förlängda arm. Sveriges Ornitologer har fått inta en särställning i kompetensfrågor som vida överskrider organisationens kompetens och allmänna förmåga till objektivitet. Här har skett en förväxling mellan en passionerad ambition och verkligt kunnande. En förväxling som gått helt över styr och visar att Naturvårdsverket inte klarar sitt uppdrag.

Det är lätt att bli lite konspiratorisk kring allt som sker när det gäller mellanskarven. Råder det kanske rentav någon slags “vänskapskorruption” i det beslutsfattande som skett kring fågeln? Stångas vi som tänker annorlunda kring mellanskarven mot kompisar från skoltid och i gemensamma föreningar. Förenade av samma hängivna  engagemang som här tar chansen att verka för egna ideal i gemensam anda – mot alla andra ”  idioter som ju ingenting begriper”? Tänk om det är så att vad vi nu egentligen bevittnar helt enkelt är hur den nya tidens ämbetsmannakår har förändrats: Den gamla fina plikttrogna, omutligt objektiva tjänstemanaanda som präglat landets stolta och tråkiga ämbetsverk och myndigheter historiskt – har den övertagits av radikala idealister med en alldeles egen agenda? Jag säger inte att det är så det ligger till, men erkänner att jag har fått allt svårare att freda tankarna från alla frågetecken som över tid reser sig.

Fundamentalism har många ansikten – och leder sällan till något gott. Hela naturen tillhör oss alla – och en myndighet bör aldrig vidlåtas ens kuggan av en misstanke om att värna vare sig personliga lojaliteter – eller särintressen.

// Hans Nordin

 

Stockholms Ornitologiska Förening ( StOF) – en sekt för rätt-tänkande?

2015-03-09 

Det är den fråga jag ställer mig efter att i dagarna ha blivit förnekad en ansökan om medlemsskap i nämnda förening. Mejlet som sändes till mig av föreningens ordförande Tomas Viktor löd som följer:

” Hej Hans,

Vi mottog din medlemsansökan till StOF för år 2015 under veckan.

Ett medlemskap i StOF innebär att man värnar alla vilda fåglars välmående och existens i naturen.

Det framgår tydligt av din hemsida att du inte delar föreningens grundläggande värderingar gällande fågelskydd.

Du är därmed inte välkommen som medlem i StOF, ej heller välkommen att framledes besöka våra medlemskvällar med föredrag.

Hälsningar Tomas Viktor Ordf StOF ”

Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att föreningens stadgar förbjuder medlemmar att inta en kritisk eller ens problematiserande hållning till någonting som rör fåglar. Här gäller det uppenbarligen att rätta in sig i ledet och sedan ” följa John ” – i det här fallet de åsikter föreningens ordförande uttolkar och representerar.

Att äga ett djupt och äkta engagemang för fåglar och fågelskydd väger alltså ingenting om engagemanget kan anses underminerat på grund av ett förment samtidigt kontra-dikterande engagemang för hela naturens och alla djurens inklusive fiskarnas väl och ve. Står detta också i föreningens stadgar? Hur kan ett brett genuint naturintresse  – på så vaga grunder – anses kollidera med ett intresse för våra bevingade vilda vänner? Är detta inte lite väl enögt och inskränkt?

Eftersom jag i själva verket till 100% delar föreningens allmänna syn på vilda fåglar och fågelskydd blir beskedet om utestängning märkligt. Än mer märkligt då föreningens medlemmar själva och gärna aktivt ägnar sig åt att utrota Gråtrutar i havsbandet. Ungar slås ihjäl med käppar om så anses behövas. En fågelart som i likhet med många andra sjöfåglar redan för en kritisk tillvaro.  Eller menar herr Tomas Viktor att Gråtruten inte tillhör ”alla” de vilda fåglar vars välmående och existens ska värnas? Var det någon som just sköt sig själv i foten?

Men jag har alltså blivit diskvalificerad att utöva mitt fågelintresse inom StOF:s ramar på grund av ett antal ifrågasättande/problematiserande artiklar om den kinesiska Mellanskarven. Märk väl att jag aldrig hävdat eller menat att denna lite olycksaliga fågel borde utrotas – men däremot uttryckt åsikten att invasionen borde kontrolleras bättre – till skydd för och värnande om alla övriga fåglars och djurs välmående och existens.

StOF drar tyvärr ett löjets skimmer över alla vuxna fågelälskande människor. Inom StOF bör man inte tänka själv – än mindre uttala sina tankar. Då blir man utfrusen. Det är sådant som kallas vuxenmobbning!

Skäms herr Tomas Viktor och den styrelse som står bakom detta och vidmakthåller en sådan förtryckande kultur. Det är inte underligt alls att vi lever ett samhälle som har så mycket problem med mobbning och rasism – som lär våra uppväxande barn att det är helt ok att mobba ”främmande” avvikande beteende och åsikter. Sådana föräldrar på arbetsplatser och i föreningar – sådana barn! Sorgligt.

Svensk folkrörelse har en lång och fin tradition av öppenhet och demokrati särskilt när det rör natur och fritid. Jag kan inte tänka mig att en rörelse som utesluter människor för att ha åsikter ligger inom ramen för rätten till eventuella föreningsbidrag. Sådana brukar oftast kräva att man håller sig inom ramen för mänskliga fri- och rättigheter. Det svar jag fått på min ansökan är ett skämmigt bevis för motsatsen.

 

Mix mars 2105 fr Ornitolog Svalan Dskrv äter torsk

Sekvensen ovan är lånad från ornitologernas "Svalan". Torsk är gott! Fina bilder.

 Furusunds skärgård inför ett sammanbrott?  

2014-07-04

På bara 29 år har gösen i det närmaste utrotats i Furusunds skärgård. Roslagens pärla skimrar inte längre. Även abborren hotas allt mer, och gäddan står näst på tur. Kan denna skärgård räddas för framtiden?

Det är med sorg och bedrövelse jag konstaterar att bestånden av gös i Furusunds skärgård som för 2-3 decennier sedan var av absolut världsklass – nu är en spillra och ett minne blott. Området sträcker sig från Ljusterö över Vettershaga/Bergshamra i södra delarna, till Västerfjärden med omgivande stora öar i de mellersta delarna, och vidare norröver mot Marholmen och Håtö/Åkerö. Denna trista utveckling har varit mycket tydlig de senaste 15 – 20 åren.

Men första brickan föll i och med en dramatisk nedgång av beståndet på Västerfjärden under 1980 och 90-talet då området utsattes för ett abnormt fisketryck av såväl yrkesfiske som fritidsfiske. Näst i tur var området i och kring Löparö-fjärden som fiskades ner hårt av sportfiskare, nätfiskare och nykomlingen den kinesiska mellanskarven. Här tog gösen i princip slut för 10-12 år sedan. Vilket ledde till att gösfisket flyttade norröver. Under den senaste 10-årsperiodens tryck har därmed den sista betydelsefulla bastionen – Marholmen med omnejd – rönt samma öde. En riklig skog av grovvuxen gös har därmed förvandlats till ett totalt kalhygge.

Hur kunde det gå så här? Jag tror det är viktigt att vi sport- och nätfiskare inte svär oss fria från delaktighet i det som skett. Gösen är en oerhört populär matfisk som är lätt att överfiska när det slår till. Att många sportfiskare tillämpar återutsättning räcker uppenbarligen inte till när det finns så många andra fiskfångare som inte gör det. Skarvens roll i sammanhanget ska inte heller underskattas ( vilket tyvärr är precis vad som görs från Naturvårdsverket och andra ansvariga myndighetspersoner på Länsstyrelser m m ).

Skarvö och nackar fiskare P1000092

Jättekolonin vid Östanå/Ryssmasterna har härjat fritt i området i snart 20 år.  Sedan Västerfjärden och Löparö tömts på föda har masskolonin det senaste decenniet utsträckt lejonparten av födojakten till inomskärsområdet Marholmen / Spillersboda. Här ses varje morgon sedan 10 år tillbaka jagande skarvflockar i storleksordningen ca 400 – 1200 individer bedriva hetsjakt på allting som är i lämplig matstorlek  – fiskar ca 20 – 50cm längd. I denna ständigt pågående jakt deltar samtidigt ca 50 – 150 måsfåglar av alla storlekar som förser sig av de mindre fiskar i format ca 15 – 30cm som desperat försöker undfly skarvarna genom panikartade luftpiruetter. Sedan två år tillbaka syns nu även skarvflockar inne i själva Håtö/Åkeröområdet. Eftersom detta område utgör den centrala  barnkammaren för Furusunds bestånd av abborre är det inte svårt att räkna ut vilka följder en utökad skarvinvasion i detta område kommer att få inom närtid.

Även Furusunds abborre är hotad

Jag skriver här om gösen i huvudsak, men faktum är alltså att även abborren nu är allvarligt hotad. Löparö kan tjäna som exempel även för den generella minskningen av abborre i Furusund: Har fanns till för 15 år sedan ett svåröverträffat bra vårfiske på grov abborre under lektiden i maj och juni. På den tiden var skarvsamhället vid Östanå ännu nöjda med bytestillgången i sitt absoluta närområde. Men snart nog tömdes koloniområdet på föda varför födosöket koncentrerades norrut – och drabbade Löparö. Inom några få år sjönk medelvikten på den grova abborren från 550gr till under 300gram – samtidigt som mängden abborre reducerades kraftigt. ( Detta skedde alltså parallellt med att även gösen förde en allt mer tynande tillvaro.) Sedan 5år tillbaka  är området i princip rotenontomt på vår-försommarabborre ( liksom på gös).

Har ekosystemet brakat samman? Min undran kommer sig av att det verkar som om reproduktionen i drabbade områden tycks ha upphört. En hypotes som stärks av det faktum att alla utsättningar av gös i de här områdena har misslyckats under de senare åren. Jag själv med kunder har tillsammans med hälften bidrag från Stockholmsstad finansierat och satt ut ca 15-20 000 årsyngel av gös i två omgångar i fyra skilda områden i Furusunds skärgård som tidigare varit gösrika och med välbesökta lekplatser. Resultatet har varit nedslående: Vi har ännu inte kunnat skönja något som helst positivt resultat av dessa utsättningar. Har redan ynglen fallit offer för skarv och skrak?

Ett vatten av Furusunds kaliber ska ha ett friskt bestånd av gös ( och abborre) i alla dess centrala delar. Spillrorna av gös – den ca halva gnuttan av en procent som återstår – står i dag mest att finna lokalt i utkanterna, i de små vikar, marer och grunda pottor som ännu inte fiskats helt tomma. Men det är bara en tidsfråga här med eftersom idoga sportfiskare nu dammsuger allting i jakten på de sista gösarna. Dessvärre utan att förstå att det är just detta de håller på med – eftersom dessa fiskare saknar historiska perspektiv och referenser.

Undertecknad har under flera år suttit i styrelsen för Sveriges organiserade Fiskeguider, och där försökt varna för situationen och samtidigt lobba för att med hjälp av höjda medlemsavgifter ( idag 400kr per medlem/år, varav 300 kr är möjliga att göra avdrag för) stödutsätta gös i området. Förslagen med höjda avgifter och stödutsättningar har röstats ner mangrant. Det ”engagemanget” känns nedslående. Undertecknad har också försökt driva frågan om att verka för fredning i vissa avgränsade områden för att om möjligt den vägen kunna skydda gösen och möjligen säkra en tillväxt för framtiden. Tyvärr har även detta förlag röstats ner med 100%. Så man kan fråga sig vad en organisation som bildades utifrån devisen ” Mer fisk i våra vatten!” egentligen menar och syftar till? Ickesvaren på dessa frågor är anledningen till undertecknads utträde ur styrelsen anno mars 2014.

En liten känga också till Stockholms stads fiskeansvariga som trotts påtryckningar sedan flera år inte lyft så många fingrar för att ta ett allvarligt menat tag i denna fråga. Furusunds skärgård – som historiskt varit ett fiskevatten i absolut världsklass alla kategorier när det gällt gädda och gös i första hand – är idag en fiskeskärgård som rämnar, ett skälvande offer för överdimensionerat sport- och nätfiske, överdimensionerad kommersiell fiskeverksamhet, skarvplåga med ev ekosammanbrott, och oförmögna / ointresserade (?)  myndigheter och tjänstemän på alla nivåer.

Vem bryr sig?

kanske någon smalspårig undrar som bara är intresserad av gäddfiske och tycker att han ( och/eller hans kunder) fångar skapligt med gädda i dessa vatten. Till alla er svarar jag: Ännu för 20-25 år sedan fångades regelbundet storgäddor 14 – 15kg över hela Furusunds skärgård. Idag fångas då och då någon enstaka sällsynt slumpfisk +12kg – och då enbart i de mest marliknande inomskärsmiljöerna som idag besöks allt för ofta. Den totala fiskeinsaten i Furusund i nutid är nog uppåt 10ggr intensivare än för 15 år sedan. Bergshamra var det senaste habitatet för storgädda som fiskades sönder och samman. Sedan 4-5 år håller nu slutligen det sista området på att duka under – marerna på Rådmansö.

Denna nu pågående process sker under en samfälld strong och överintensiv insats från sportfiskare, ansvarslösa tävlingsfiskare och fiskeguider – och skarvar. Catch & Release har inte visat sig fungera. Inom 4-5 år kommer därför även detta vatten att sälla sig till historien som ett mediokert före detta, när den sista gyllene dominobrickan fallit i det som en gång bildade ett unikt storslaget fiskglimrande Furusund. Ur denna dystopiska beskrivning reser sig frågorna: -  Vem vill rädda Furusund? Går det att rädda, eller är det för sent? Plats för en proaktiv haverikommission/konferens? / Med hälsning till alla som borde ha en anledning att skänka Furusunds skärgård mer än bara en tanke. / Trevlig sommar önskar Fiskeguide Hans Nordin

 

Isgös fångade på 8 resp 10m djup feb 2014P1000039

      2014-02-21 Vertikalt prickskytte ett hot mot gösen?                                                                 Vem har koll på gösens döds-zon. Bilden till vänster visar två gösar fångade under  samma tillfälle vid ismete en februaridag. Betrakta bilden, se skillnaden. Den undre gösen fångades på knappt 8m djup. Den övre på 10m djup. Så här illa kan det se ut när fångsten skett på för stort djup.

Den som fångades för djupt drabbas av en trycksjuka så kraftig att ögonen håller på att explodera ut från ögongloberna. Denna gös skulle aldrig klara en återutsättning. Problemet är högaktuellt mot bakgrunden av gösfiskets uppsving på senare år. Mer traditionella fiskesätt som trolling och klassiskt jiggfiske har kompletterats med ismete, och ett visuellt vertikalt prickskytte med jigg där ekolodet – gärna dubbla sådana – spelar en allt viktigare roll. Denna senare ekolodsberoende fiskemetod har revolutionerat fisket och ökat gösfångsterna i en skala som ingen kunde föreställa sig tidigare.

I min bok Modernt Ismete ( ICA-förlaget 2001), liksom i fackartiklar genom åren har jag rekommenderat “ca 9m” som en nedre gräns för hur djupt man ska fiska gös om man vill vara säker på att kunna återutsätta dem. Gösar som fångas djupare än så befinner sig i döds-zon. Nu är inte den här gränsen absolut, variation förkommer och beror ev främst på rådande lufttryck och variationer i barometerståndet, och på vilket djup fångad gös befann sig och/eller hade anpassat sig till när den bestämde sig för att nappa. En gös som vandrat nedåt för att nappa istället för uppåt har större chans att överleva. Det är gösens slutna simblåsa som gör den extremt känslig för alltför snabba förflyttningar mellan olika djup. Seriösa vertikalfiskare ( okänt hur många ) som blivit medvetna om problemet hävdar gärna att de inte fiskar på gösar som uppträder djupare än 7-8m i frivattnet  Mindre seriösa har svårare för att avstå ett försök på fisk som står djupare. Problemet med att fiska djupare är väl egentligen inget problem – om man är ute efter matfisk. Men eftersom fiskemetoden visat sig vara särskilt framgångsrik vid jakt på de extremstora exemplar som också är artens viktigaste reproduktionsfiskar/genbärare ställer fiskemetoden stora krav på den enskilde fiskare som vill fiska ansvarsfullt.

Ögon som inte ser normala ut är alltid ett dåligt tecken, lika dåligt som om luftblåsan tryckts upp och blir synlig i svalg eller munhålan. En mycket snabb avkrokning på fisk som fortfarande är full av energi kan då kanske vara räddningen. Det dröjer annars inte många sekunder innan ögonen antar en allt mer grotesk ballongform. En sådan fisk är dödsdömd.

Tyvärr pratas det nog för lite och för sällan om det här typen av problem i fackpress och på fiskesajter eller bland återförsäljare av sportfiskeprylar.  Ofta kanske på grund av ren okunnighet (men möjligen också av liknande anledningar som det till exempel inte pratas högt om vådan av att fiska gädda med styva spön flätlinor och monsterbeten med monsterkrokar, eller om hur vettigt det egentligen är att bedriva penningstinna gäddfisketävlingar i ostkustens skärgård efter just de formatgäddor som den senaste lagstiftningen på goda grunder vill skydda. )

Tusentals gösar dör förmodligen av trycksjuka varje år därför att de fångas i döds-zonen – på för stora djup. Detta får vi sällan läsa om i anslutning till fiskerapporter eller maffiga reportage och artiklar eller se på you-tube där framgångsrika fiskafängen med grandiosa fångstbilder numera presenteras i ändlösa rader.

Resonemanget som helhet gäller naturligtivs för alla fiskesätt som sker på gösens riskdjup. Inte minst ismetet som jag ju själv bidragit  till att lansera.

Tyvärr är det väl så att Vi sportfiskare inte skiljer oss så värst mycket från hur övriga samhällsmedborgare beter sig i andra sammanhang. Som vanligt är det väl kortsiktiga personliga egointressen, vår individuella girighet och fåfänga som korrumperar och gör att frågor av allvarligare art får stryka på foten när det verkligen gäller. Hellre fingrarna i öronen och titta åt annat håll. Helt logiskt och följdriktigt också med tanke på den allmänna samhällsutvecklingen alltså. Ingen vill ju ha festen förstörd. Hellre fingrarna i öronen och titta åt annat håll – och Åke Tråk kan gå och gömma sig.

Svenskt sportfiske har på bara några decennier förändrats från relativt harmlöst nöje och lek och avkoppling i naturen till att bli en fråga om Hej & Hå och flams non-stop, snarlikt som i TV där varje sekund ska dödas från “tråk” genom något rastlöst nonsens som ofta kallas “underhållning”, med ett ständigt tävlande i allt från att fånga flest och störst eller att sälja mest prylar snabbast till att synas 15 sekunder på en skärm oftare än andra. På Prestationsfiskets festliga altare och i jakten på en stunds fame på nästa altare – där det gäller att vara ständigt uppkopplad – i det uppskruvade flödet offras tyvärr ofta fiskarna. Så frågan är om vi egentligen på någon enda nivå är ett enda litet dugg “bättre” än de yrkesfiskare och skarvar vi så enögt och gärna ondgör oss över? Man kan ju ställa ( sig ) frågan i alla fall. Risken är förstås att man bara ser stumma fågelholkar omkring sig medan ekot av den egna rösten tonar ut i tom öken. En katt bland hermeliner – huvaligen ;-) 

2012-09-24

Sportfiskeförbundet JO-anmäler Kustbevakningen – inte en dag för tidigt
Sedan dåvarande Sjöfartsverket – nu Transportstyrelsen – för några år sedan uppdrog åt kustbevakningen att sköta kontrollen av våra fiskevatten har en radda felaktigheter  och närmast rena övergrepp begåtts mot den allmänhet som sportfiskar i Stockholms skärgård och Mälaren. Exemplen på något som liknar myndighetsmissbruk satt i system har accelererat och kan göras beklagligt lång. Därför är det skönt att någon nu äntligen sätter ner en fot. Förhoppningsvis kan detta på sikt leda till att vi får ett stopp på eländet med skamligt okunniga och nonchalanta tjänstemän i myndigheten. Här får sig även Transportstyrelsen en känga. Kanske det redan från början var fel att plötsligt ge en outbildad kår nya uppdrag och polisiära befogenheter? Något den uppenbarligen inte varit riktigt mogen för om man ser till med vilken attityd och oskicklighet man gripit sig verket an. Av våra myndigheter förväntar vi oss ju att de ska tjäna allmänheten på ett sätt som inger förtroende, och känsla av respekt för hur skattepengarna brukas. Poliser sätter inte demonstrativt händerna på pistolen i sämsta machostil när de närmar sig en allmänhet för att utföra t e x en rutinmässig trafikkontroll. Varför måste Kustbevakningens personal kaxigt demonstrera sina pistoler i tid och otid? Och varför svarar en Kustbevakare på relevant fråga om detta att – ” det är för att du inte ska få för dig något!” En förbluffande kommentar minst sagt. På senare år har jag fått höra den ena mer märkliga historien efter den andra från sportfiskares möten med kustbevakning på ”pinnjakt” – i tjänsteutövande. Mycket skulle man kunna säga om de historierna – men inte att de präglas av smidigt och skickligt eller förtroendeingivande myndighetsutövande. Vad säger man t e x om att fiskare på is tvingades blåsa i alkotest i samband med besiktning av fiskekort!? Denne sportfiskare var spik nykter och medförde för övrigt inget fordon. Ren och skär förödmjukelse alltså. Eller vad säger man om fiskekortskontroller i bästa kommandostil; Om den välordnade fisketävling – också på is – där både spaningsflyg och svävare sattes in för att lokalisera och understödja den landbaserade plutonen av tjänstemän – när 30-talet seriösa sportfiskare noggrant skulle kontrolleras om de innehade fiskekort ( vilket samtliga hade). Hur många tiotusentals skattekronor hade man inte kunnat spara in bara den dagen på ett enkelt telefonsamtal till den välrenommerade organisatören av catch & release-tävlingen istället? Denne hade nämligen kunnat gå i god för att samtliga deltagare löst kort. Det är lättare att acceptera en myndighets taffligheter om den så att säga är klantig i utförande men rent sakligt är korrekt ute. Så är tyvärr allt för sällan fallet när kustbevakningen a la fjärdingsman i bästa Knolhultanda jagar efter Åsa-Nisse. Man brister i alla avseenden. Frågan är när inkompetensen ska få ett slut? Kustbevakningen behöver sättas på skolbänken. Få en grundlig utbildning i världen Sportfiske, och kunskap om när och om det är befogat att efterfråga fiskekort. Man bör också skaffa nya rutiner, och få lära sig elementan i hur man som myndighet ska bemöta allmänhet – och för den delen även yrkesfolk vilket jag själv har haft många anledningar undra kring. Det får bli ett slut på att närma sig allmänheten med utgångspunkten att man jagar tjuvar och banditer. Slut med ett bokstavligt smygande bakom buskar i spaning på en eventuell Åsa-Nisse. Slut med att uppehålla folk – stjäla folks fritid – på oändliga osmidiga och omständliga kontroller där man inte har en aning om vad man kontrollerar men gärna ändå gör anmälningar om allt möjligt och sedan – värst av allt – överlämnar till domstolen att avgöra om man var ute i skäligt och laga ärende eller inte. Hur kan en myndighet överhuvudtaget tillåta sig att avkräva folk kunskaper om lagar och förordningar som man inte ens själv har den mest grundläggande koll på!!?? Fullständigt obegripligt att detta fortgått i många år. Det råder tyvärr ett löjets skimmer över kustbevakningen i region Stockholm. Som man skulle kunna skratta lite åt om det inte vore för att det är vanliga troskyldiga, ibland skyldiga, men oftast hederliga människor med en relativt grundmurad myndighetstillit som på fullt allvar drabbas av klantigheter trakasserier och felaktiga anmälningar. Kustbevakningen har definitivt gjort sig förtjänta av sin JO-anmälan. Inte en dag för tidigt. Heja sportfiskeförbundet.

Jerk- och tailbaits av högsta klass på jwlures.com 
1995 kom undertecknad ut med boken ”VOBBLER – egen tillverkning för ett roligare sportfiske” /på Setterns förlag. Boken gjorde succé i fiskeklubbar, på ungdomsgårdar, i skolornas fritt val/träslöjd ja t o m på fängelseanstalter. Naturligtvis fyllde boken också en stor lucka hos många vuxna sportfiskare. Hundratals uppskattande brev mail och telefonsamtal genom åren har vittnat om detta.

Mixb JWlures horisontel 1250ggr 180 

En helt ny generation betesbyggare har kommit fram. Många av dem har idag skapat sig karriärer och viss stjärnstatus. Man syns syns på mässor,i facktidningar och på internetforum. Kul!  Idag snidas det alltså som aldrig förr, även jerkbaits och tailbaits. Det är ju i den riktningen utvecklingen gått på senare år; Inbitna gäddfiskare har i allt större utsträckning anammat de senaste innovationerna i jakten på storgäddan. Att det är betydligt lättare att snida en bra välfungerande jerk eller ett tailbait än att tillverka en wobbler som funkar bra har naturligtvis bidragit till genomslaget. Dessa gäddspecialare har i all sin enkelhet visat sig så lockande för gäddorna att mindre händiga köpare är beredda att betala flera hundratals kronor för att komma över ett handgjort ex. Och här kommer då dagens tips: En ny stjärna på betestillverkarhimmelen har tänts. Namn Jimmie Wiman, Enköping. Jag hade förmånen att lära känna Jimmie redan för 10 -12 år sedan. Då imponerade han så stort på mig att jag anade att det här kan bli något alldeles extra så småningom. Trots sina unga år visade sig den trevliga grabben redan vara en genuint driven gäddfiskare och betestillverkare, med många riktigt stora Mälargäddor på fångstlistan. Jag hade fullt sjå att hålla jämna steg. Sedan dess har vi träffats då och då genom åren för en tur på Mälarens spännande flader och grynnor, alltid lika inspirerande. Nu har Jimmie gjort slag i saken, tagit sina talanger till än högre nivåer och satsar på sitt företag jwlures.com Några av kreationerna ses på bildkollaget här intill, bilder som kom till efter vårt senaste gemensamma äventyr i går aug 13. Eftersom Jimmies gäddkillers alltid fungerat så bra var jag nyfiken att få se det allra nyaste. Möjligheten att provfiska dem tillsammans med dess skapare kunde bara inte motstås. Under några eftermiddagstimmar slängde och dängde vi därför i det vackra kvava augustivädret som bjöd på vattentemperatur runt 20+. Lite för varmt för ett bra fiske med stora beten kanske? Men tjong och pang! Den ena gäddan lika huggvillig som den föregående slök de stora betena i värmen när vi så småningom hittade rätt fiskeplats. Rätt fiskespott för dagen visade sig vara en bukt som för blotta ögat inte ser intressant ut men som genom åren levererat pålitligt till mina kunder. Så också denna varma högsommardag: Gäddorna stod plötsligt på kö och av 14 krokade vägde 3st över 5 kg, ytterligare ett par straxt under 5 och övriga i snitt 3kg. Gäddor med lite go och klös i alltså. En härlig avslutning på en dag som inleddes lite trögt. Kan uppriktigt och varmt rekommendera Jimmies till både utseende och funktion förstklassiga jerkar och tailbaits. För mer info och beställning gå in på hemsidan www.jwlures.com Där finns också en uppsjö av intressanta, välgjorda och läckert designade magnumwobblers. Hälsar Fiskeguide Hans Nordin


2011-10-05 11:29:14
Dags att Införa en skarvfri referenszon? 
Medan de flesta länder i Europa idag insett att den kinesiska mellanskarven Phalocrocorax sinensis är en felande länk som inte hör hemma i vår fauna, och därför vidtar nödvändiga åtgärder för att minska skadorna, gör vi här i Sverige i stort sett ingenting som utmanar EU:s felgrundade direktiv från 1979 då fågeln skyddsklassades. Sverige är därmed jämte Finland duktigast i EU-klassen. Snart är vi hela världens fristad för en fågel som utgör ett växande hot mot biologisk mångfald och ekosystem. Finska forskare har f ö nyligen publicerat en rapport som visar att mellanskarven ökat med 24% i Östersjön mellan 2010 till 2011:http://www.environment.fi/default.asp?contentid=390735&lan=sv Forskning som fullständigt slår hål på skarvvännernas propagandabubblor. Den marginella skyddsjakt som idag tillåts, liksom kvoteringen med prickning och oljering av ägg, har aldrig haft som mål att reducera antalet mellanskarvar. Därför kan denna invasiva art snart räknas i flera 100 – tusentals exemplar fördelat på kust och insjö. En populationsutveckling som ägt rum under i stort sett de senaste 10-15 åren , och som alltjämt fortgår. Det är många som känner stark oro och maktlöshet över denna utveckling. I synnerhet som problemen fortfarande förnekas, förvanskas och negligeras. På passiva myndigheters och aktiva skarvkramares altare offras därmed yrkesfisket, liksom basen för fisketurismens utveckling, och utan en blink också fritids- och sportfiskets miljonhövdade men alltför blida skara. Men allvarligast är att man offrar kustvattnets biologiska mångfald. Vilket borde vara argument nog för att stämma till eftertanke. Men icke: Istället lutar sig skarvkramarna mot forskaren Gundula Kolb vid botaniska institutionen på Sthlms Universitet, som endast studerat toppen på isberget – vad som sker med de öar (!) skarvarna häckar på. G Kolb menar att skarvarna inte alls förstör eller skadar våra öar, istället berikar ruinöarna skärgårdens mångfald. Åsikter som det för övrigt råder högst delade uppfattningar om. Men vad som händer under vattnet är alltså oviktigt. Det som inte syns med blotta ögat – världen under vattenytan – är ointressant för dessa självutnämnda s k djur-och naturvänner. Osakligt irrelevant dravel förs därför ständigt fram i debatten när skadefågelns vara eller icke vara kommer på fråga, och man tycks inom naturskydds- och fågelorganisationer närmast njuta av all siktförsämrande felinformation man sprider. Och smygpropagandan fortsätter – En hel timmes oemotsagd propaganda i Sveriges Radios Naturmorgon om hur nyttig skarven i själva verket är – ”rena renhållningsverket faktiskt!” – utbrast till slut den entusiastiska programledaren. Men den skarv som nu invaderar oss har aldrig haft Europa som ursprunglig hemort. Denna skarv är importerad från Kina på 1600-talet, av människor. Holländarna tog med den och använde den som domesticerad fiskfångstmaskin i en växande populär skarvfiskesport. I ett alltmer krigiskt Europa dog den sporten så småningom ut. Förrymda och frisläppta mellanskarvar bildade de arttypiska stora kolonier som skiljer den från vår egen naturliga faunas storskarv Phalocrocorax carbo. Carbo är inte kolonibildande på samma sätt och häckar inte heller i samma miljöer. För den sakkunnige är det alltså inte bara uppenbara olikheter i utseendet som skiljer de bägge arterna åt. Synnerligen tråkigt därför att skarvkramarna i debatten lägger dimridåer där två separata arter klumpas ihop – detta försvårar en seriös diskussion och problemlösning. Det är lite märkligt att ”skarvexperten” H. Engström under så lång tid fått utrymme att bidra till förvirringen. När inga andra argument håller klamrar man sig nu fast vid de 3000 år gamla fynd av fossila skarvben som upptäckts vid arkeologiska utgrävningar i Europa. Genom att slå ihop skarv sinensis med skarv carbo anser man sig hux flux ha ”bevis” för att ”skarven” hade Europa som hemort redan då och därför tillhör vår naturliga fauna. Men att blanda ihop korten på detta vis är väl snarast att se som en desperat debattförvirrande försvarsmekanism – som alltmer liknar strutsens huvudlösa sanddykande. Problemet är ju att vi sedan ett par decennier plötsligt har invaderats av en främmande invasiv underart i landet – sinensis. Och att allt talar för att subfossilerna som åberopas är ben från vår egen gamla – i sammanhanget irrelevanta – storskarv carbo. En alltmer strängande fråga inställer sig: Hur mycket kurage finns i det här landet? Har vi en Sportfiskeorganisation som törs tala ur skägget och gå i bräschen för sina medlemmars intressen? Har vi en Havs- och vattenmyndighet som törs lägga krut på genomdrivande av nödvändiga åtgärder? Har vi ett jordbruksverk som är berett att ta ansvar? En regering som törs låta bli att på typiskt svenskt okritiskt vis vara bäst och lydigast i klassen? Har vi inte detta kurage måste vi ändå ta steg framåt: INRÄTTA EN SKARVFRI ZON att ha som referensområde för forskning och jämförande studier så att framtida beslut i denna infekterade fråga säkerställs på ”vetenskapliga grunder utom alla tvivel”. Kostnad för detta är egal – det handlar om politisk vilja och handlingskraft. Och det är tyvärr bråttom. Vi har en sjuk Östersjö som kämpar i kraftig uppförsbacke. Med undantag för Sillgrisslan som tycks kunna dra fördel av skyddet i skarvkolonier bidrar inte den kinesiska mellanskarven med något gott i ekosystemet. Tvärtom liknar den snarare en tickande natur- och miljökatastrof. / Hans Nordin

2009.08.23
Mellanskarven – en främmande fågel som hotar ostkustens ekosystem och fiskbestånd

hn_banner_mellanskarv_02_1280

Antalet kinesiska mellanskarvar har ökat explosionsartat på ostkusten de två senaste decennierna. Idag har vi dryga 30 000 vuxna exemplar bara i Stockholms skärgård. Vilket tyvärr kanske är ungefär 30 000 för många – om man ser till vad ekosystemet verkar tåla!?  Var denna brytpunkt går är det väl ingen som idag kan säga med bestämdhet. Men med tanke på fågelns månghövdade uppträdande och dokumenterade “livsstil” och konsumtionsvanor borde kanske en försiktighetsprincip råda – när det gäller hur fågeln ska förvaltas. Kanske det räcker med 5000 fåglar mer utspridda i hela regionen? Men en sådan princip saknas helt idag. Den diskuteras inte ens bland våra beslutsfattare. Men tveklöst är det så att I samma takt som skarven ökat har bestånden av gös och abborre och andra fiskarter minskat dramatiskt i de områden som koloniserats. Tillgänglig forskning visar att fiskbestånden har minskat med ca 80 -90%. Vilket stämmer rätt bra med min egen upplevelse av hur sportfiskets fångster förändrats under motsvarande tid. Det märkliga är att det egentligen inte finns några skäl till att den kinesiska mellanskarven som nu hemsöker oss ska finnas här. Det finns inga vetenskapliga grunder för att arten skall vara fridlyst i Sverige. Tvärtom, i likhet med mink och mårdhund är den kinesiska mellanskarven en invasiv främmande art som aldrig borde ha omfattats av de skyddsreglementen som nu gäller. WWF och EU har helt enkelt tänkt fel. Konsekvenserna av detta feltänkande får vi nu skörda i form av ett ekosystem som bågnar och brister i en allt svårare obalans. 30 000 effektiva ätmaskiner sätter varje dygn i sig ca 15 – 24 ton abborre och smågös i stockholms skärgård ( ca 5 – 8 hg fisk per fågel och dygn). På menyn står också smågäddor och alla andra fiskar i portionsstorlekar. Mellanskarven hotar därmed i allt väsentligt den biologiska mångfalden. Eftersom varken gäddan, gösen, abborren eller havsöringssmoltet har något inbyggt varningssystem för främlingsfågeln – instinkten att fly är inte utvecklad – blir de lättfångade byten. På så sätt kan mellanskarven snabbt äta rent hus i område efter område. Kvar blir lokala – och så småningom regionala – överskott av småfiskar i de renätna områdena. Det här överskottet av småfiskar, t ex spigg och skarpsill – som normalt hålls i schack av rovfiskarna saknar nu plötsligt predatorer – vilket leder till en ohejdad konsumtion av djurplankton som utgör dess diet. Med detta följer att bestånden av djurplanktonätande småfisk ökar än mer. Med förödande konsekvenser för uppväxande predatorer ; Utan tillräcklig tillgång till djurplankton att äta svälter yngel från gädda, gös och abborre ihjäl redan på uppväxtplatserna – hela reproduktionen av predatorer äventyras. Problemet blev tydligt i ytterskärgårdarna redan på 80-talet, nu har det alltså eskalerat även till innerskärgårdar. Men mellanellanskarven skapar negativa nedåtgående miljöspiraler även i andra riktningar; Utan djurplankton ökar mängden av växtplankton eftersom de utgör födan åt djurplankton – vilket bidrar till östersjöns övergödningsproblem. Vi behöver en Östersjö i balans! Vi behöver en skärgård i balans! Vi behöver mindre skarvar – och mer torsk! Första brickan som föll i det här ekologiska dominospelet var just överfisket på torsken på -80 talet. Torsken höll nere bestånden av skarpsill o s v o s v skarven har sedan tillkommit som en mycket olycklig grädde på det moset. WWF måste tänka om när det gäller det hittills huvudlösa skyddet av en asiatisk fågel som inte hör hemma i vår fauna. Jordbruksdepartementet måste jobba aktivt med den här frågan i EU, Länsstyrelser och länsfiskekonsulenter och andra experter liksom vi alla övriga måste trycka på där vi kan innan vår skärgård är skadad bortom hjälp. Att åtgärda skarvproblemet med en bättre förvaltning är trotts allt mycket lätt rent praktiskt – det krävs bara ett politiskt beslut! Den ekonomiska insatsen för att genomföra detta beslut är sedan en ren bagatell i sammanhanget – medan vinsten blir stor – på alla plan. Och naturligtvis måste Fiskeriverk och andra beslutsfattare samtidigt hålla fast vid torskfiskeförbud tills alla problem med Östersjön balanserats. Vill du läsa mer – Googla på: skarv, mellanskarv, kinesisk mellanskarv, skarv sväljer gädda.

 

2009.03.23
Vattenägaren har nu förbjudit fortsatt rovfiske runt Mörkö

hn_banner_morko_01_1280

Den stora vatten- och markägaren vid Mörkö, mellan Södertälje och Trosa, låter nu meddela att yrkesfiskarens arrende upphört. Via telefon och mailkontakt meddelar greve Fredric Bonde samtidigt att även alla övriga tillstånd att lägga nät på Hörningsholms fiskevatten nu är uppsagda. Dessvärre är skadan redan skedd vid Tullgarn och Anderviken. Men förhoppningsvis räcker det bestånd av gös som fortfarande finns kvar på norra delarna av Stavbofjärden och Järnafjärden ( uppskattar helt ovetenskapligt efter ett antal provfisken från is nu i februari och Mars att ca 20-40% av beståndet finns kvar här) för att beståndet i hela systemet kanske kan repa sig på några år – vid förnuftigt fiske! Greve Bonde låter lika besviken på hur girigt och ansvarslöst detta yrkesfiske har bedrivits som någonsin vi övriga som fattat kärlek till dessa fiskevatten. Dessvärre har jag nu även mottagit rapporter om att ett kanske likartat nätfiske av arrendator har bedrivits i Fållnäsviken norr om Lisö på Torösidan. Här ska enligt ryktet också ett antal jättegäddor ha slaktats och kastats på land av arrandatorn. Orsaken ska ha varit ” att de äter gös”. Kunskapen om hur man bevarar ett vatten i balans tycks vara obefintlig. Istället för att några få gösar i “nätstorlek” äts upp av några få unika storgäddor, har han nu skapat förutsättningar för en mängd smågäddor som proppar i sig mängder av uppväxargös – om det nu finns några kvar vill säga. Det är för sorgligt att våra fiskemyndigheter inte tycks ha några medel vare sig för kontroll eller begränsning av vattenägares och arrendatorers rättigheter.

 

2009.02.08
Sveriges kanske bästa gösvatten – utslaget av en enda yrkesfiskare

hn_banner_gos_01_1280

På några få år har en ensam yrkesfiskare med liten båt draperat med så mycket nät att Sveriges kanske gösrikaste vatten i det närmaste är slaget i botten. Det gäller vattnen kring Mörkö i södra skärgården mellan Trosa och Järna. Hur har detta kunnat ske? Den här yrkesfiskaren har tack vare fördelaktigt arrende från oengagerad vattenägare i tur och ordning tömt hela systemet inomskärs med början från Anderviken, via Tullgarnsviken och nu de senaste 2-3 åren slutligen även Stabofjärden på insidan av Mörkö. Gösfisket i hela området är idag en spillra av vad det var bara för ett par år sedan. Hur kan en kustnära yrkesfiskare fullständigt ansvarslöst få härja och skövla på det här kortsiktiga och giriga sättet? Denne yrkesfiskare har tydligen även flera gånger eretappats med grovt olaga nätfiske utan att kunna stoppas. Varför sätter ingen myndighet stopp på eländet? Medan kustbevakningen numera jagar “småbovar” med kanoner – det vill säga sportfiskare som eventuellt kanske begår någon smärre försyndelse – kan en verklig storskövlare och fara för ett ekosystem gå helt fri. Detta luktar inte bara illa, det luktar skandal.

 

2009.02.08
Inför generella fångstkvoter – och utöka Det Fria Handredskapsfisket!

fiskekort

Lagen om det Fria Handredskapsfisket runt våra kuster och i de stora sjöarna rimmar bra med vår urgamla svenska allemansrätt och dess tanke om frihet att vistas i, och i begränsad utsträckning att bruka, genom ansvar. Men medan det idag väl knappast är någon som vill inskränka på allemansrätten så finns det en liten hård kärna, bestående av främst vattenägare och strandrättsinnehavare, som med näbbar och klor vill återinföra allt till det gamla och därmed förbjuda det fria handredskapsfiske vi nu haft i snart 25 år. Företrädesvis återfinns denna kärna i Stockholms läns skärgård och utgör en aktiv lobbykraft gentemot politiker, media myndigheter och lagföreträdare. Kan man inte komma åt sportfisket på det ena sättet så försöker man på andra sätt. Nu senast skjuter man in sig på hur lagen ska tolkas, och har under det senaste året lyckats få med sig kustbevakning, sjöpolis och åklagare att driva till åtal mot sportfiskare som bryter mot denna tolkning av lagen. Det senaste året har ett 10-tal fall drivits till tingsrätten i Attunda – och märk väl – i samtliga fall fått med sig tingsrätten på sin tolkning! Intressegruppens tolkning av hur lagen om det fria handredskapsfisket är skriven innebär i korthet att allt handredskapsfiske som sker med fler än ett spö per utövare är olagligt. Att lagen rent faktiskt inte är formulerad på det sättet tar man ingen hänsyn till. Lagskrivningen i sig gör ingen distinktion när det gäller antalet handredskap som enskild fiskeutövare har rätt att använda! Däremot gjorde man vid tiden för själva lagskrivningen en tydlig gränsdragning mellan vad man å ena sidan menar med ”handredskap” och det man med lagtexten vill särskilja ifrån – d v s fasta redskap och andra yrkesfiskefiskeredskap som inte betraktas som handredskap eller tillbehör för sportfiske. Detta för att allmänheten inte skulle få för sig att det med den nya lagen var fritt att också använda yrkesfiskeredskap gäddsaxar, ståndkrok, nät, ryssjor, trålar mm. Att man samtidigt skrev lagen så att dragrodd och trollingfiske utesluts från det fria handredskapsfisket eftersom ” fiskemetoden som sådan förutsätter användning av båt” anser jag personligen vara ett misstag. Både dragrodd och trolling med flera spön har gamla traditioner och borde utan minsta tvivel ha räknats in som sportfiske med handredskap. Kanske man vid lagskrivningen föll till föga för vattenägarnas önskan om 100% ostört nätfiske. Men att ett eller annat nät någon enstaka gång får en påhälsning av ett fiskedrag kan nog lika ofta skyllas på felaktig utmärkning av nätet som på slarv från dragägaren. Problemet torde hur som helst vara litet och överdrivet. Traditionen att sportfiska med flera spön är gammal och väl utbredd även när det gäller andra sportfiskesammanhang. Som exempel utöver det populära trollingfisket kan nämnas sikmete vid kusten, ålmete (som numera är reglerat), karpmete, ismete och angling. I stort sett alla former av mete rymmer en tradition där fler spön/handredskap används samtidigt. Och det gör det av det skälet att den sportfiskare som tycker om att meta brukar befinna sig på en enda plats där fisket sker. Till skillnad från fisket med kastspö från båt och från land som oftast är ett mycket rörligt fiske över stora områden. Att meta statiskt med flera spön på en begränsad plats innebär inte med automatik att fiskeutövaren fångar fler fiskar än den som bedriver ett rörligt kastfiske över större ytor med ett spö. Oftast är det tvärtom. Men det finns naturligtvis undantag. Och vid sådana platser har vi alla ett gemensamt intresse av att undvika att rovfiske sker. Fråga: Vore det inte bättre (?) att införa fångstbegränsningar (fångstkvoter) än att stämma seriösa sportfiskare till domstol för att de använder flera spön vid utövandet av sin passion – fisket. Varför inte generellt sätta gränsen vid att en eller två gäddor, gösar per dag och person tillåts som matfiskar, medan allt övrigt släpps tillbaka. Om fångstbegränsningar införs, inklusive eventuellt fiskeförbud eller skyltar på vissa känsliga platser, kan även ” Svensson” göra rösten hörd när överfiske eller annat olaga fiske sker! En fråga till: Är tiden mogen att införa personliga Sportfiskelicenser? Som tecken och intyg på att man behärskar Catch & Release och andra sportfiskekloka tekniker, och förstår grundläggande fiskeekologiska samband. En sådan licens syftar till god fiskhållning och beståndsskydd. Den kan förmodligen utarbetas av Svenska Sportfiskeförbundet i samverkan med Länsstyrelsen, Fiskeriverket och Sveriges Organiserade Fiskeguider.

 

2008.03.01
Kommuner struntar i lagen om Strandskydd – miltals av fiskars lek- och uppväxtmiljöer förstörs!

Drygt 4000 dispenser mot Strandskyddslagen har beviljats i Stockholms län sedan 2003. Man kan konstatera att i princip alla ansökningar om dispens numera beviljas – särskilt i moderatstyrda kommuner där enskild ägande- och brukanderätt som vanligt går före naturhänsyn och hänsyn till allmänna intressen. 4000 dispenser med ca 50 till 100m strand gör att ytterligare ca 25 – 50 mil! stränder har ockuperats bara i Stockholms skärgård – ett storstadsområde – de senaste 5 åren. Och då är inte det stora problemet med svartbyggen och bryggor utan tillstånd inräknade! Det är inte bara allmänheten som drabbas av denna moderatledda och för vanligt folk utestängande ockupation. Eftersom många av dessa dispenser givits i känsliga och skyddade skärgårdsmiljöer slås biologiskt viktiga ekologiska system sönder när sandstränder och stora bryggkomplex (egna badstränder och kajliknande mastodontbryggor är den nya innetrenden) växer fram i grunda vikar eller längs tidigare vassbeklädda stränder som före ingreppet utgjorde viktiga jakt- lek-och uppväxtmiljöer för många fiskarter – men även för fåglar. Det här ingen politik som hör hemma i 2000-talet överhuvudtaget. Och tyvärr visar det sig att de enda som har mandat att höja rösten mot denna skärgårdsförstörelse – Länsstyrelsen och Naturvårdsverket – uppenbarligen varken har resurser eller kraft ( eller vilja?) att hindra den fortsatta utvecklingen av eländet. Fortsätter skärgårdsmassakern i samma takt – vilket alla tecken tyder på – så har vi inom ynka 10 år förlorat ytterligare 50 -100 mil stränder i Stockholms skärgård! Vad ska vi med ett strandskydd till när kommunerna fullständigt struntar i det? Inom SOF ( Sveriges Organiserade Fiskeguider ) kommer jag att verka för att protestera mot den här ansvarslösa politiken. Men ju fler som protesterar desto bättre! För oss 100-tusentals som sportfiskar i länet innebär naturligtvis ockupationen av stränder och strändernas förstörelse inte bara att fiskarna fortsätter minska. Antalet platser att utöva vår hobby krymper också, samtidigt som vi får bereda oss på ett ännu mer konflikt fyllt fiskande när vi allt oftare hamnar i gränszoner med tomtägare som hävdar sin strandrätt.

 

2008.02.08
Oklart domslut gällande fiske med flera spön

Än så länge finns vare sig prejudikat eller praxis gällande hur domstolarna ställer sig till frågan om fiske med flera spön inom ramen för lagen om det fria handredskapsfisket. Här i Stockholmsområdet jobbar dock en enhet inom kustbevakningen energiskt på att få frågan prövad ordentligt. Detta gör man främst i samarbete med Vaxholms fiskevårdsområde och dess tillsynsman Mikael Wedin. Utgångspunkten är att den här enheten inom Kustbevakningen har bestämt sig för en mycket restriktiv tolkning av hur själva lagen är skriven. Man har valt att tolka lagen så att “alla spön utöver 1st spö – som ska hållas i fiskarens hand – är lagöverskridande och därmed brottsligt!” Tyvär hade man lite otur med sin första anmälan, mot en invandrare som ertappades med 3st spön vid mete med död löja från strand. Under rättegången som ägde rum i Attunda Tingsrätt 2007 05 22 – mitt under brinnande gössäsong – nekade den tilltalade till brottet. Dels menade han att det tredje spöt tillhörde en kompis som vid tillfället var uppe i skogen, dels hänvisade den tilltalade till språksvårigheter och att han inte kände till lagen. Tingsrätten tog hänsyn till detta och dömde som följer ” Enligt 37 § 2st i Fiskelagen skall i ringa fall inte dömas till ansvar. Det är inte visat – särskilt med hänsyn till att A.K inte fullt ut behärskar det svenska språket – att just han hade fått information om det olämpliga i att fiska samtidigt med flera fiskespön. Hans otillåtna fiske får därför ha anses ha skett av oaktsamhet, och sett tillsammans med det förhållandevis blygsamma antalet spön han använde, bör gärningen kunna bedömas som ringa och alltså inte medföra något ansvar. Med hänsyn till det anförda framstår också ett förverkande av A. K:s fiskeredskap som oskäligt ” Denna dom överklagades ej. Däremot har Kustbevakningen flera nya anmälningar som väntar på att prövas. Frågan är om det överhuvudtaget går att få fram ett prejudikat i den här frågan? Däremot kan man väl tänka sig att det så småningom växer fram en domstolspraxis. En springande punkt kommer då att bli var någonstans – vid vilket antal spön – domstolarna drar gränsen för ringa ringa respektive icke ringa förseelse – d v s var gränsen kommer att gå för fällande resp icke fällande dom. Vore det inte bättre om vi istället kunde införa lagar/regler om fångstbegränsningar? 1-2 gäddor eller gösar per person och dygn. För det är väl i slutändan det det hela handlar om – att vi vill få bukt med rovfiske!? Då kan även vi sportfiskare utöva påtryckningar mot den som rovfiskar och i värsta fall kontakta kustbevakningen själva. Den stora majoriteten fiskare idag släpper ju tillbaka den stora merparten av fångad fisk – och uppskattar inte fiskare som tömmer fiskeplatser på fisk. Problemet är inte antalet spön i första hand utan antalet dödade fiskar! Med lag om fångstbegränsning kan man samtidigt tillåta det flerspömete med t e x 2-4 spön som de flesta utövare vill använda vid sikmete, gäddmete, bottenmete,ismete karpmete o s v .

 

2008.02.08
Fiskeriverket lyssnar på kritik och utlovar nationell handlingsplan

Höstens och vinterns protestvågor mot förd fiskepolitik, som en följd av Isabella Lövins uppmärksammade bok “Tyst hav”, har nu lett till att Fiskeriverkets Generaldirektör Axel Wenblad formulerar en ny nationell politik i fiskefrågor. ” Fiskeriverket kommer att arbeta aktivt för att få ner överkapaciteten i fiskeflottan och anpassa den efter resursen,föra diskussioner med grannländer om gemensamma åtgärder, samt prioritera fiskerikontrollen.” vidare ” ..ta fram förslag till nationella regler som bygger på införa fiskestopp under lekperioder, stängda områden, mer selektiva redskap.” Återstår att se om den sent vaknande väktaren har något bett i greppet och menar allvar med medicineringen. För det behövs om man samtidigt ska kunna stå emot kraven och kortsynta påtryckningar från den tärande omättliga bandmask man fram till idag närt ammat och lyssnat på i första hand – sveriges yrkesfiskares lobbyförbund. Bättre att satsa på fiskevård och resursbevarande. Och en växande ekonomisk fisketurism som inte tär på naturkapitalet – men skapar jobb avkoppling och engagemang i naturvårdsfrågor.

 

2007.12.29
Stofiler på föråldrat Fiskeriverk största faran för framtida torsk i Kattegat och Östersjön

Sveriges officiella fegpolitik i fiskefrågar styrs från Fiskeriverkets korridorer. Men vad ska vi med ett Fiskeriverk till som varken lyssnar på Internationella Havsforskningsrådet eller på de av sina egna experter som vågar höja rösten? Vad ska vi med ett Fiskeriverk till som inte förmår göra rätt avvägningar för sina beslut? Som tänker kortsiktigt istället för långsiktigt och därför gör fel prioriteringar. Ett verk som inte riktigt vill uppgradera sig till verkligheten? Som i alla lägen går den svenska yrkesfiskarens ärenden – istället för fiskens. Eller vad säger man t ex om Bengt Kårmark från Fiskeriverket, som ingår i den svenska förhandlingsdelegationen där han förhandlat fiskerikvoter i 30 år. Så länge det finns påtagliga bevis för att det finns åtminstone en enda förskrämd liten torsk kvar i Kattegat ser Bengt Kårmark det som sin främsta uppgift att värna Sveriges Yrkesfiskares rätt att jaga denna Torsk. Hur ska man annars tolka uttalanden som detta nu i veckan: Bengt Kårmark -” Ett totalt fiskestopp är förödande för yrkesfiskarna, det skulle slå ut hela fiskeflottan… visserligen ser det väldigt illa ut för torsken i Kattegat, men Fiskeriverket har också näringen att ta hänsyn till!” Bakom detta hårresande uttalande döljer sig följande siffror. Det totala fångsvärdet för det svenska torskfisket i Kattegat är idag inte mer än ca 6 miljoner kronor, d v s ungefär vad en enda fiskebåt med besättning drar in på ett år – 200ton utrotningshotad småtorsk. Tyvärr verkar inte heller Fiskeriverkets generaldirektör Axel Wenblad kunna göra förnuftiga prioriteringar i verkets intressekonflikt. Men vad är det som är så svårt? Faktum är ju att oberoende havsforskning idag visar att 80% av torsken i Kattegat har fiskats bort. Oberoende forskning från andra håll i världen visar också att ett bestånd har mycket svårt att hämta sig redan när det minskat mer än 70%. Oberoende forskning visar också att vad som hände utanför New Foundland i Kanada på 90-talet – straxt innan torskbestånden fullständigt kollapsade – händer just nu i Kattegat: Detta att torsken blir allt mer småväxt, och könsmogen allt tidigare! Kan det verkligen blinka rödare än så herr Axel Wennblad? Inför framtiden och dess domare finns det bara en rakryggad – ej förhandlingsbar moral – Stoppa yrkesfisket helt – NU! Mer att läsa i ämnet på www.DN.se

 

2007.12.21
Lägg ner yrkesfisket – Rädda torsken!

Alla forskare är överens om vad som i ett första skede behöver göras för att hindra ett fullständigt ekologiskt sammanbrott i Östersjön. Alla forskare är också överens om att EU:s senaste utspel om fiskekvoter för 2008 är rena katastrofen. Men att det är på det här sättet är inte så konstigt. Vi behöver bara gå till vår egen svenska ankdamm för att få en bild av problemet. Medan alla seriösa undersökningar visar att torskstammen nu går mot randen av utrotning uttalar sig Sveriges främsta representant för denna utrotning ( Henrik Svenberg, ordförande i Sveriges yrkesfiskares lobbyförbund) och menar i vanlig ordning att tillståndets allvar överdrivits. Det vill säga samma typ av blint mekaniskt förnekande som ledde till att världens största Torskbestånd utanför New Foundland kollapsade på 80-talet för att aldrig mer uppstå igen. Kan vi människor inte lära något av historiens facit ens när vi har det alldeles framför näsan? Att yrkesfiskarna är så kortsynta är sorgligt men inte förvånande. Mer förvånande är då att de tillåts fortsätta att spela sin jäviga roll i politikers öron. Det är oroväckande. Lika oroväckande och obegripligt som politikernas tafatthet och rädsla att stöta sig med yrkesfiskarna. När Sverige går till förhandlingsbordet gör vi det därför med stöd av Fiskeriverkets experter istället för att lyssna på oberoende forskare. Fiskeriverkets experter har i de här sammanhangen ingen annan uppgift än att värna Yrkesfiskarskrået och sina egna fortsatta tjänster på verket. De är med andra ord partiska. Det är därför Sveriges Jordbruksminister Eskil Erlandsson kan uttala sig som han gör – ” torskbeståndet kommer nog att återhämta sig” . Men käre jordbruksminister – det finns idag ingen oberoende forskning som tror detta med den politik som idag bedrivs! I väntan på att övriga Östersjöländer vaknar och tar sitt ansvar kan vi i Sverige fortfarande gå före. Köp ut yrkesfisket! Inför totalt fiskestopp under en 10årsperiod. Det är ett billigt pris med en kontrollerad kostnad. Ekonomiskt skulle detta vara en bråkdel att jämföra med de oöverskådliga kostnader det skulle medföra att i efterskott försöka återställa en havererad torskstam och ett kanske irreparabelt ekosystem som fullständigt kollapsat.

 

2007.12.06
Moderater hotar det fria Sportfisket

Hoten mot det fria sportfisket har genom åren kommit från två håll – Moderata motioner och hätska Skärgårdsbor på ostkusten. Ofta är de i allians. Nu senast signerar moderaten Marietta de Pourbaix-Lundin en motion som i särintresse och okunskap inte står sina föregångare efter. I sken av att värna om en levande skärgård anklagar Porbaix-Lundin sportfiskarna för att inte ta ansvar för fiskebestånd och fredande av lekområden, samtidigt som hon vill avveckla det fria sportfisket. I Porbaix-Lundins värld är det Sportfiskarna som står för svartfiske och skövlingen av våra minskande fiskebestånd. Inte ord om Yrkesfiskararmadans fiskeutrotning, inte ord om en Östersjö i katastrofal obalans eller om miljöförstöringen och dess konsekvenser, och naturligtvis inte ett ord om de fiskvattenägare i de egna leden som själva eller genom utarrendering behänger sina vatten med nät och överfiske över all måtta – och där det verkliga svartfisket frodas. Tonerna känns igen från 1980-talet, brandtalens och vårdkasarnas tid på skärgårdsöarna. Allt sedan det fria handredskapsfiskets införande för två decennier sedan har det funnits en liten och fåtalig men oerhört lobbystark och närmast rabiat opinion med förankring främst i Stockholms skärgård och närområden. I den här slutna världen upplever man det fria sportfisket som en konfiskering, men också som ett oacceptabelt intrång i den privata äganderätten till fiskar och fiskevatten. Om man kunde skulle man utan att blinka antagligen vrida klockan tillbaka och utrota även den allemansrätt vi har i landet sedan urminnes tider. En sann moderat i Pourbaix-Lundins anda värnar nämligen främst om det privata privilegiesamhället. Och då kan tydligen även partiets annars s k fria företagarpolicy få stryka på foten. Det är gjort i ett lappkast i Pourbaix-Lundins motion. För naturligtvis ska även småskalig Fisketurism stävjas. Inga fria marknadskrafter här inte. Framför allt om denna fisketurism stavas ”Fiskeguide”. ”Tänk bara att utomstående kan bedriva affärsverksamhet på våra konfiskerade fiskevatten – det är ju fruktansvärt!” Att den lilla befolkningsgrupp i skärgården som Pourbaix-Lundin företräder, under alla år har haft och fortfarande har – alla tänkbara möjligheter och lokaliseringsstöd mm för att utveckla ”en levande skärgård” men avstått från detta – denna passivitet förvandlas nu till avundens och missunnsamhetens fula tryne när några ”utomstående” hängivna entreprenörer vågar chansskottet. En poäng att understryka i det här sammanhanget är att Fiskarrangörer inte stjäl jobb från skärgårdsbefolkningen, vilket ibland görs gällande. Resonemanget avslöjar verkligen djupet i okunskapen. Den kompetens som efterfrågas hos dessa entreprenörer finns nämligen helt enkelt inte hos skärgårdsbefolkningen. Vet Pourbaix-Lundin eller de vars fördomar hon gör sig till språkrör för överhuvudtaget någonting om hur Fiskeguider bedriver sin verksamhet. Vet hon t ex att seriösa Fiskearrangörer, i likhet med seriösa sportfiskare, återutsätter 99% av all fångad fisk? Dessvärre har jag alla skäl att tro att hon inte vet det. Frågan är om Pourbaix-Lundin och de hon är språkrör för ens är intresserade av sådan information? Antagligen lika lite som hon inser eller vill förstå att både Sportfiskare och Fiskeguider har ett grundmurat intresse för att värna våra fiskevatten – dess bestånd och hälsa. Att fiskearrangemangen som bonus genererar logi och andra inkomster som bidrar till just ”en levande skärgård” glöms samtidigt gärna bort. För sådan information slår ju hål både på fördomarna och dåligt underbyggda argument. Och då kommer den dolda agendan i dagen. Den agenda som tycks vilja hindra storstadens miljontals människor och mer avlägsna turister från rimlig tillgång till vår världsunika skärgård. Borde vi egentligen inte utöka friheten! Upphäva rätten till privata stränder och strandbyggnadslov. Upphäva möjligheterna att fritt anlägga de privata sandstränder och alltmer storvulna bryggkomplex som i dag brer ut sig i rask takt och utrotar de sista lekvikarna för ett alltmer krympande fiskebestånd. Varför tillåter kommunerna och länsstyrelser denna förstörelse av för fiskarna livsviktiga biotoper? Borde vi inte dessutom upphäva rätten till igenbommade småvägar som hindrar vanligt folk från att komma ut i skärgårdens kustområden. Och anlägga kommunala sjösättningsramper efter hela kusten, öppna för alla! Det sistnämnda skulle också bidra till att sportfiskeaktiviteterna sprids ut mer jämnt i skärgården. Detta skulle vara en sannare demokrati och ett steg bort från de bortskämdas utestängande privilegiesamhälle. Men tillbaka till frågan om fiskevård och värnande om fiskebestånd. Det är ju så här det faktiskt ligger till: Den enda organisation i det här landet som genom årtionden insett nödvändigheten av, och försökt öppna politikers ögon för behovet av en genomtänkt lokal, regional och nationell fiskevård och fredning av vatten – är just Sportfiskarna – en ideell organisation befolkad av eldsjälar som bryr sig även i handling. Den enda organiserade fiskevård som bedrivs i det här landet bedrivs ideellt av sportfiskare, i bästa fall tillsammans med fiskerikunnigt folk på ämbetsmannanivåer, och numera även med visst stöd av företag som bedriver sportfiskerelaterade verksamheter. Sportfiskarna har också under flera decennier frivilligt och inför döva öron drivit på frågan om införande av fiskevårdsavgifter för alla de ca 2 miljoner människor som frekvent sportfiskar här i landet. Hitintills tyvärr utan gehör i Sveriges Riksdag och annorstädes. Detta om de Sportfiskare Pourbaix-Lundin talar så gärna och så illa om. Men vad har vi genom åren hört om fiskevård eller fredning av fiskebestånd från de grupper Pourbaix-Lundin företräder – yrkesfiskare och privata mark- och fiskevattenägare i skärgården. Svar ingenting! Man sitter fortfarande i sandlådan och kastar bitter sand på den nya tidens grannar – mellan gluggarna i de staket man återigen försöker resa mellan ”dom och oss” alltmedan man författar inåtvända pamfletter med krav på ändrad lagstiftning och återgång till gamla feodalliknande privilegier. I tidningen Skärgården har man dessutom fått sin egen megafon, med en engagerad men dåligt påläst chefredaktör som alldeles seriöst hävdar att det bara finns ca 52214 sportfiskare i landet, … m a o en försumligt fåtalig grupp! som man därmed kan bortse helt från i debatten om det fria fisket och rekreation åt alla. God dag –Yxskaft! Dags att vakna och börja samverka, framtidens större och viktigare frågor är redan här! // Detta var några personliga reflektioner. God Jul! önskar Hans Nordin

 

 

2006.04.07
Djurskyddsmyndighetens yttrande om mete en fjäder som blev en höna –inget förbud mot livebait.

Många trodde att det var ett tidigt aprilskämt när medierna straxt före 1 april rapporterade att Djurskyddsmyndigheten gjort ett uttalande om sin uppfattning när det gäller att använda levande agn som bete vid fiske. Men Nej det var inget aprilskämt. Däremot var uttalandet och dess egentliga innebörd höljt i dunkel – alltså inte alls så entydligt och klart som de allmänna medierna gjort gällande. Sedan 1800-talet har vi en Djurskyddslag i landet. Denna har omskrivits en gång i modern tid, möjligen med tillägg så sent som 1988. Sedan Djurskyddslagens tillkomst för ca 150 år har någon anmälan mot användande av levande fisk som bete på fiskekrok aldrig gjorts. Det finns i alla fall inga arkiverade rättsfall i saken. Och så är det fortfarande. Det djurskyddsmyndigheten nu yttrat sig om är endast en konkret fråga ställd av an anonym person. Frågan tycktes lyda om det är förenligt med svensk djurskyddslagstiftning att försälja fisk förvarade i icke akvariemässiga miljöer, och om det är förenligt med djurskyddslagstiftningen att denna fisk sedan används till mete som levande agn. Enligt Stefan Nyström Generalsekreterare på Svenska Sportfiskeförbundet som uttalat sig i saken tycks dock samma djurskyddsmyndighet mena att djurskyddslagstiftningen inte omfattar den hantering eller det mete med levande betesfisk som sker privat eller med agnfisk som ej köpts. Stämmer detta , vilket det finns anledning att tro, så är det med andra ord upp till var och en sportfiskare att även fortsättningsvis avgöra om man vill meta med dött eller levande agn på kroken. Flerhundraåriga fisketraditioner kan därmed fortsätta som det alltid varit – abborrmetet med gli och löja, vinterns angelfiske efter gädda, liksom ismetet och allt annat mete där levande betesfisk används. För ögonblicket kan vi alltså blåsa faran över. Mediarapporteringen har förvandlat en fjäder till en höna. Men om framtiden vet vi icke. Det kan naturligtvis inte uteslutas att djurrättsorganisationer, eller motståndare mot det fria handredskapsfisket, eller motståndare mot ismetet plötsligt vill få hela frågeställningen om sportfiske och varför inte samtidigt vissa former av jakt prövad mot Brottsbalken i domstol. En riktigt intressant fråga är då hur man ska dra en rågångar mellan å ena sidan den behandling man utsätter fisk för bara genom att sportfiska, å andra sidan den plåga fiskar utsätts för i det kommersiella fisket – död medelst långsam kvävning och mosning i nätmaskor och vid trålning mm. Att ge sig på sportfisket med utgångspunkt från djurskyddsfrågor liknar vid denna jämförelse snarast att sila mygg och svälja elefanter. Men att vi sportfiskare för etiska diskussioner kring utövningen vårt sportfiske är naturligtvis aldrig fel. Eventuella juridiska prövningar med utgångspunkt i nuvarande djurskyddslagar ska dock hur som helst ske först efter att polisanmälan gjorts i grannlaga ordning. Tillsynsansvaret för djurskyddslagen har länsstyrelser och kommunernas miljö- och hälsoskyddsmyndigheter.

2006.02.03

Ismetet utvecklas i rasande fart – allt bättre kvalitet på spön, tafsmaterial och Ice-banksticks

KINETIC Light action, SAVAGE SoftFlex wire, Ice Banksticks Ron Thompson. Några nya namn på spön tafsmaterial och spöhållare jag med stort nöje provat i vinter. Utvecklingen på ismetefronten går i rasande fart. Det märks inte bara i antalet utövare av denna ädla vintersport. Där jag förr om åren varit helt ensam under vinterfisket möter jag ständigt nya fiskare i ökande antal för varje vinter som går. Riktigt trevligt därför att också kunna konstatera att utbudet på redskapsmarknaden tycks svara upp med nya och ofta förbättrade artiklar i samma takt. För 7 år sedan var Abu Garcia första och enda aktör på marknaden som tog fram ett spö för Ismete. Övriga aktörer på marknaden visste då lika lite om ismete och var helt kallsinniga till att ta fram någonting överhuvudtaget. Sedan dess har intresset exploderat med en allt snabbare spridning över hela landet. Finns det idag någon redskapstillverkare som inte har utvecklat spön för det moderna ismetet? Tror inte det. Själv har jag botaniserat lite under vintern och framför allt fastnat för ett litet trevligt spö med stora spöringar som fungerar även till haspelrulle – KINETIC “Light Action” Ett gult spö med blått handtag. Mycket lätt och med perfekt längd och med med en soft action som gör både gös och storabborre rättvisa. För den som kan göra ett riktigt mothugg blir samtidigt drillningen av grova gäddor en ren njutning – till skillnad från drillningen med flera av de “påkar” som också finns på marknaden. Något annat som saknats på marknaden har varit vettiga och lättanvända spöhållare. Ron Thompson “Ice Bank Sticks” råder bot på en del av detta. Tre teleskopiskt hoppfällbara ben ( för variabel längd ca 20 – 42cm) och flexibel hållare för spöt – tillverkat i lätt aluminium – och mycket nätta i formatet gör att även jag kan tänka mig att släpa omkring på 10st sådana. Speciellt som Solnakillen Tony Lönnqvsit funnit en bra lösning på hur vippan kan apteras. ( se bild: det rektangulära tunna och 3mm breda och 1mm höga metallhylsan kan köpas i 25cm-längder i vissa flyghobbybutiker. Kapa i 5cm längder, bocka hylsan lite i sidled så den följer spöhållarens kontur, borra och skruva fast med 2mm-skruv.) Som bonus kan nämnas att dessa spöhållare också kan användas som traditionellt kamerastativ – ta bort hållarens övre del och skruva dit kameran istället! – bra för ansamma fiskare som vill kunna ta en bra trofebild innan fisken släpps tillbaka. Och på tafsmarknaden finns numera nästan hur mycket som helst. Själv har jag aldrig varit så nöjd med tafsar för mete som med Savage Soft flex wire. 15-lbs:aren till gös och abborre har fungerat bättre än något jag tidigare provat. Mjuk lättknuten med förvånansvärt glatt och hållbar coating över den 19-trådiga vajern är överlägset mycket av det som ansågs bäst för bara ett par år sedan. 7 meter för 89kr. Ron Thompson Ice Banksticks ca 125kr styck eller 279 kr för 3 st på Sportfiskarboden i Täby, där jag även hittade det trevliga spöt Kinetic till bra pris ca 125kr.

 

2005.12.28
Drömfiska på Röst i sommar – med paketlösning eller självhushåll.

I år bär det återigen iväg – två veckor med ishavsfiske på Röst & Vaeröy 50km utanför Lofoten. Tillfälle alltså att uppleva ditt livs fiske – frossa i världens antagligen bästa vatten för Storsej och Stortorsk – och chans på Hälleflundra. Max fyra man i båten. Njut av ett unikt fiske i 6 dagar i magnifika omgivningar. Ankomst 16 resp 23 juli, hemresa 23 resp 30 juli – söndagar. Pris: Helpaket per person 12500:- inkluderar 6 heldagar fiske och 7 nätters logi med god standard, samt frukost lunch och middag lagat och serverat. Självhushåll blir ett par tusenlappar billigare. Tillkommer resan: Ca 4500kr flyg tur och retur Arlanda/Röst. Eller bilresa 135 mil Stockholm /Bodö samt Bilfärja. Fiskeutrustning och flytoveraller kan hyras. För mer info maila eller ring. Bildsvepet visar några ynka promille av de fantastiska fångster som gjorts under tidigare resor – alla får stor fisk!

 

2005.10.31
Världens bästa störfiske – följ med till Fraser River BC oktober 2006 !

Vill du fånga ditt livs fisk? Känna urkraften! Har du liksom jag själv fått gåshud när du sett en nervös John Wilsson flåsa och svettas på Discovery Channel ? Eller kanske läst Fiskefebers smittande reportage från Brittish Columbia? Eller hört om Stockholmaren Calle Gårdmans 270kg Stör fångad i Fraser River hösten 2004? Eller kanske läst min egen oktober-rapport från årets resa här på hemsidan ? Stören i Fraser River har givit mig mitt livs fiskeupplevelse. Man gör ett mothugg med FULL kraft – och vad händer – tvärstopp – och sedan börjar cirkusen! En stöt i axlarna och ett kraftigt ryck i armarna – händer som krampaktigt håller ännu hårdare i ett bågnande spö – en rulle som skriker när expresståget drar iväg – en 150 lbs flätlina som sprutar ut trots att bromsen är så hårt åtdragen att linan inte kan dras ut för hand – en guide i båten som ropar ” He’s gonna jaaump – be redyy!” medan ögonen är hypnotiserade på den sträckta fisklinan som allt snabbare reser sig mot ytan – och hur vattnet en sekund senare exploderar 50m bort när en hajliknande fiskkropp skjuter upp och landar i ett magplask – och sedan drar iväg på nytt…medan adrenalinet pumpar i hela kroppen och man tokvevar för att fånga upp slacklinan… Stören är en bullfajter från början till slut. En fiskedag på Fraser River är detsamma som fångstgaranti. En normal dag ger 10-15 landade fiskar ca 10-70kg styck per båt (guide + 3 fiskare). Under min egen resa i oktober 2005 snittade vi 16-17 fiskar per dag, med flera dramatiska dubbelhugg. Toppfisken en 8-fotare vägde 130-140kg. Den största som tappades uppskattades till ”Giant” d v s en fisk på minst runt 300kg. Den bogserade runt oss en halvtimme innan den lossnade. Vill du uppleva ett fantastiskt äventyr på världens bästa Störvatten. I omgivningar som även bjuder på stora djur- och naturupplevelser – och dessutom möjligheter till enastående laxfiske. Här har du chansen: Fem heldagars fiske under bästa fisketid i Fraser River 2-6 oktober 2006. Avresa 1/10, hemresa 7/10. Antalet platser är begränsade. Priset inkluderar: Flyg tur & retur Stockholm – Vancouver / Fem heldagars fiske med supertrevliga och professionella guider / Logi på Hotell / Frukost & lunch / Alla transporter till och från fisket / Fiskeutrustning & fiskekort. PAKETPRIS: ca 17775kr (kan justeras något beroende på dollarkurs). Maila eller ring för mer info och bokning 08-739 39 15, 070-438 49 68

 

2005.07.27
Nytt på programmet – KRÄFTFISKE – Gör er kick-off eller ert kundvenamang till något alldeles extra

Halvvägs mellan Uppsala och Stockholm invid sjön Valloxen ligger Ledinge Säteri vackert inbäddat i det uppländska kulturlandskapet. Här kan ni uppleva kräftfiske – en gammal svensk tradition – tillsammans med arbetskamraterna eller era kunder! Njut en stämningsfull ljum sensommarkväll, lär er om kräftan och kräftfisket från medeltid till nutid, fiska med mjärdar från båtar eller med håvar från land. Förgyll sedan kvällen på Säteriets inglasade terrass med nyfångade dilldoftande kräftor rödkokta enligt Säteriets recept. Program: Efter ankomst till Ledinge vid 17-tiden, inleds kvällen med smörgås och en öl och en berättelse om kräftan och kräftfiske. Därefter gör vi gemensamt i ordning och betar burarna inför kvällens fiske. När båtarna vid bryggan är lastade ror vi ut i viken och placerar kräftburarna på strategiska platser. Sedan laddar vi upp för middagen med en timmes lagom aktivt håvfiske från klipporna i Ledingeviken. Kl 20.00 när de första fladdermössen börjar svirra mot himmelen i den lågt stående kvällssolen – då ljuder gonggongen och det är hög tid att ro tillbaka till säteriet för att sätta er till bords för kvällens kräftmiddag – som njutes bäst från säteriets inglasade terrass. När sensommarmörkret fallit och kräftfaten tömts är det dags för kvällens största höjdpunkt – vittjandet av mjärdarna – det är alltid lika spännande. Pannlampor på alltså! Arrangemanget avslutas vid midnatt med återsamling och gemensamt beskådande av den samlade fångsten. I Basarrangemanget ingår; Fiskeguider, 5st roddbåtar, 45 kräftmjärdar samt håvar. Kräftbete, stövlar och ev Regnkläder. Välkomstöl och smörgås. Tillkommer; Kräftmiddag och dryck till denna. Extra kräftburar och ev extra båt. Signalkräftor kan fås med hem, antingen färdigkokta, eller den egna levande fångsten tillsammans med ett knippe krondill och Ledinge Säteris urgamla kräftrecept. Ring – eller maila – för offert och bokning eller mer information! Hans Nordin 08-739 39 15, 070-438 49 68

2005.05.15

Spiderwire Stealth & Ambassadeur 5601C JB – toppval för Jerkbaitfisket

Jag får en hel del frågor och mail om jerkbaitfiske. Många undrar över spön och rullar och jerkbaits – “Vad ska man välja? Vad är bra?” Och jag svarar som jag brukar göra; – Gå in på en välsorterad butik och prata med kunnig personal som själva fiskar med jerkbaits, de borde ha grepp om marknadens utbud! Här i Stockholm kan ett t ex besök på Berras vara lönt, eller på Sportfiskeboden i Täby, eller Lundgrens i Gamla stan. Men glöm inte bort din lokala butik, de kanske vet mer än du tror. Själv har jag nu “jerkat” i fem år och provat en hel del rullar spön och linor – men naturligtvis inte hunnit med allt som finns på marknaden. Men eftersom allt fler blívit intresserade av jerkbait som fiskemetod träffar jag förutom andra sportfiskare också kunder som testat en del i utrustningsväg. När det gäller spön är det naturligtvis individuellt vad man verkligen trivs med att hålla i handen. Ett mjukt spö med mycket aktion eller en stum påk eller något mitt emellan. Själv föredrar jag något mitt emellan och har tills vidare fastnat för RST LF JERK II 6′ 20-100gr. Till detta spö har jag hela denna vår fiskat med ABU Garcia Pure Fishings nya specialförstärkta rulle avsedd för jerkbaitfiskets hårda påfrestningar på rullarna. Vänstervevade Ambassadeur 5601 C JB känns riktigt bra att fiska med. På dessa rullar har jag i vår lagt på en ny flätlina 0,35mm som kanske är marknadens absolut bästa lina för det tunga jerkbaitfisket; Spiderwire Stealth 0,35 grön färg och rund struktur har fungerat mycket bra och håller för 51kg. O,35mm – 0,40 är att rekomendera vid fisket med normalstora och stora jerkbaits oavsett vilken favoritlina man väljer. Tunnare linor kan förvånansvärt lätt smacka av vid utkast. De kraftigare linorna trasslar heller inte lika lätt. För den som är intresserad av att pröva jerkfisket men inte gillar tanken på multirullar brukar jag sätta jerkspön från Bios i händerna. Bios har ett jerkprogram som inkluderar korta spön med haspelrullar. Det fungerar riktigt bra att jerka med beten av storlek upp till typ Busterjerk, men framför allt är detta ett koncept för fiske med ytpoppers och mindre jerkbaits. Många sportfiskare prövar också att jerka med sina ordinarie spinnspön. Detta fungerar ofta bra när fisket sker med jerkbaits som är lättjerkade och har en egen inbyggd gång – Busterjerk, Salmo Slider, Salmo Fatso och ytpoppers av olika slag. Men ska man jerka på allvar då rekomenderas en riktigt utrustning – de korta styva spöna ger helt enkelt en annan dimension och aktionsradie åt fiskemetoden.

 

2005.05.15
Bo Andersson i Nälden – en mästare på avgjutning och skinnmontering av Troféfiskar

På Sportfiskemässan i Sollentuna föll jag i djup beundran över en mästares arbete med Troféfiskar. Bo Andersson från norrländska Nälden utför avgjutningar skinnmonteringar och måleri av fångade drömfiskar med samma säkra hand och känsla för nyanser som en sann konstnär. När jag såg dessa fint utförda arbeten häpnar jag samtidigt över hur pass billigt det är för oss sportfiskare att få vår drömfångst förevigad på detta sätt; Ett par tusenlappar för en Storabborre, 3500kr för en vacker insjööring i 5kg-format. 6000kr för en lax på 15kg i naturlig storlek! Bo Andersson tar sig an alla fiskarter. Hemsidan var inte klar än men försök på www.trofefisken.se eller ring 0640-204 90 så får du veta allt om hur det går till att få din fisk “live” på väggen.

 

2005.03.07
Dragon – jiggkoncept för gädda och gös – rekommenderas

Senhöstens framgångsrika gösjiggning och allt snack om jiggfisket efter storgäddorna på Rügen har väckt många läsares nyfikenhet på jiggutrustning som passar för annat än för abborre. I Sverige är vi lite efter jämfört med den utveckling som under senare år skett internationellt på den här fronten. Men det börjar hända en hel del även här. Fishmania AB på Kungsgatan 75 i Stockholm har tagit hem ett helt koncept med kvalificerade grejor för ett taggat jiggfiske. Allt från perfekt avpassade spön till “levande” jiggar, passande jiggskallar, tunna wolframtafsar och doftattractors för gädda gös öring abborre mm. De speciella jiggspöna i serierna Team Dragon resp Mistery är extremt lätta spön, med bra ryggrad! och samtidigt imponerande känsliga för allt som händer med jiggen när den fiskas hem. Ett bra jiggspö för gädda och gös ska inte vara för mjukt, det ska kunna snärta fram även en förhållandevis tung jigg. I serien Mistery som jag provade till senhöstens gösjiggning finns spön som har specialtoppar som registrerar allting, samtidigt som spöt ger ett skönt distinkt svar vid mothugg – suveränt. Team Dragon serien erbjuder spön med alla längder och kastvikter. Team Dragon 40-80 gram t ex fungerar perfekt även till stora 23cm shadjiggar som brukar kunna vara tungjobbade. Men tack vare spöts lättvikt – inga problem! Även jiggarna “Relax” är definitivt värda en rekommendation. De har en extremt “levande” rörlighet i vattnet. Faktum är att de förföriskt vickar fram vid inspinning! och även i övrigt har en ovanligt fin rörlighet i vattnet – vilket vi inte brukar vara bortskämda med när det gäller många av de shadjiggar vi använder här i landet. Som prick över i är de dessutom flytande. Vilket betyder att jiggen ställer sig med nosen mot botten och kroppen diagonalt snett upp varje gång den dansar i botten. Detta gör att en bottenplacerad jigg liksom vaggar i strömt vatten eller om den långsamt släpas på botten. Förföriskt så det förslår och lätt för en jagande fiske att få tag i! Till Fishmanias koncept hör naturligtvis även jiggskallar i olika tyngder med rejäla och vassa krokar. Dessutom smidiga tafsar i olika grovhet och längder. Grejorna finns redan hos flera välsorterade sportfiskebutiker som Berras med flera. I senaste numret av Fiskefeber finns annons med återförsäljare. Annars ring Fishmania direkt och hör var närmsta återförsäljare håller hus 08-785 00 70.

 

2005.02.10

Ismetet ger även anglingen en ränessans – ny tidskrift “Allt om Angling”

I Ljusdal med omnejd har det traditionella angelfisket alltid haft ett starkt fäste. Fina fiskevatten som också sköts om producerar mycket och grov fisk. Ljusdals Fiskevårdsområde är aktivt. Så aktivt att man nu också producerar en egen tidning – Allt om Angelfiske. Årets nummer är proffsigt -ser faktiskt ut som vilken fisketidning som helst – med läsvärda artiklar och tester av både det ena och det andra som t ex ett motorborrtest i januarinumret. Ansvariga skribenter är naturligtvis hängivna ismetare namnet på tidningen till trots. För mer info och beställning av tidning gå in på www.grovfisk.se där också aktuella fångstrapporter ges.

 

2004.11.01
Fånga Vintermörten nu

Sedan många år fångar och sumpar jag min mört för vinterns ismete redan i okt/nov – när vattentempen nått under + 10 grader. Mört som lever i små skogssjöar klarar långtidsförvaringen bättre än t ex Mälarmörten. Eftersom isen lägger sig tidigt i små grunda vattendrag gäller det att passa på innan första skorpan fryser. Viktigt är också att ha bra sumpar. En bra sump behöver inte vara stor och åbäkig. Däremot ska den vara slät och fin invändigt så att betesfisken inte vispar sönder fenor eller skrapar sig under långtidsförvaringen. “Plasthinkar” av olika slag och storlekar 15 – 125 liter som borras tätt med hål i för riklig vattengenomströmning är ofta perfekta. Se bara till att fila bort ev borrfnas invändigt. För den som har möjlighet är det naturligvis bekvämt att ha en stor vattenbehållare i sitt kallgarage där mörten kan förvaras. Om man inte har kontinerligt rinnande vatten är det viktigt att surepumpen är pålitlig och att rengöringsfilter byts regelbundet. Då och då under vintern kan man mata mörten med lite bröd eller havregryn. Jag förvarar mina sumpar hängande i syrerikt vatten från en båtklubbsbrygga. Då klarar betesfisken hela vintern och kan återbördas på vårkanten om de inte kommit till användning. Själva fångsten görs i vanliga mörtstugor. Men även Fladens billiga garnmjärdar för kräftfiske ( ca 70 X 30cm – modell hårrulle) har visat sig utmärkta! Beta med havregryn som knådas samman med vatten till en lagom hård deg, blanda gärna i lite sött – honung, sirap eller vanlig bulle eller ett par kakor + kanske lite lakritsdoftande aniskrydda till degen. Mäska även lite på utsidan av buren. Låt fångststugan ligga i ett dygn eller 2. Händer inget pröva en ny plats, eller grundare eller djupare. Själv räknar jag med att ha ca 1000 mörtar lagrade för vinterns kommande guideuppdrag inom en vecka. Vill du läsa mer om Ismete eller hur man fångar betesfisk – gå på biblioteket och låna, eller köp min bok Modernt Ismete.

 

2004.10.07
En Gäddfiskares specialknep

Gäddan förblir landets populäraste sportfisk. Magin kring det förväntade hugget behåller sin förtrollande grepp. Men hur många av dagens febriga gäddfiskare vet att modernt storgäddfiske i vårt land i hög grad kan stavas Leif Engström. Nestorn Leif Engström, även ”Gäddprofessorn” kallad, har varit en föregångare på många sätt när det gäller utvecklingen av gäddfisket här i landet. Inte bara genom introduktionen av Bomber, Cisco Kid och Swim-Whizz på den svenska wobblermarknaden på 1970-talet. Inte bara genom att vara pionjär med elmotorn, topomarkörer och inte minst ekolod för sportfiskare. Alla dessa prylar och redskap var nya och bra amerikanska hjälpmedel för ett sportfiske under avancerad utveckling. Speciellt i ett land som ännu på tidigt 70-tal präglades av en inåtvänd inhemsk lite sömnig sportfiskekultur – där årets stora sportfiskehändelse fortfarande var när Abu Svängsta kom med vårens nya katalog. Men Leif Engströms importerade koncept för ett framgångsrikare sportfiske var bara kringdelarna i en större helhet. Framför allt införde Leif Engström kanske ett nytt sätt att tänka gäddfiske, och förde därmed upp gäddfisket till helt nya nivåer. Dessa tankar – klädda i sugande beskrivningar och presenterade tillsammans med bedövande imponerande fångstfakta – innebar något av en revolution för många gäddfiskeintresserade i landet. Leif Engström var den som med spöt i ena handen och med pennan i den andra bröt marken och med blixtbelysning slog upp dörrarna när det gällde att lägga upp taktik och fokus på den fisk som forfarande är okrönt kungsfisk här i landet – Storgäddan! Hur gjorde han det? undrar nu den okunnige läsaren av dessa rader. Jo bland annat genom att skriva den bästa och mest uttömmande bok som skrivits i Sverige om konsten att fiska gädda. En bok med den träffande titeln ”Gäddfiskarens specialknep”.

Bok Gäddfiskarens Specialknep ljus

För inte så länge sedan såldes ett gammalt exemplar på auktion för 650kr. Själv har jag 2 ex, bägge inköpta på bokantikvariat i början av 80-talet. Det ena exemplaret blev tidigt rejält tummat och utslitet, av mig själv och av hyperintresserade sportfiskevänner. Det andra exemplaret har jag sparat på och hoppas fortfarande få en signatur i någon dag. Så blir det med biblar. Om det finns någon fiskebok som förtjänar tillmälet ”En gäddfiskares Bibel” så är det nog just Gäddfiskarens Specialknep. Trots sina snart 35 år på nacken ( utkom 1971/Bonniers Naturböcker) finns här en veritabel kunskap om gädda och gäddfiske som fortfarande är i högsta grad exklusiv levande och aktuell. Med denna bok och med de initierade specialartiklar Leif Engström presterade under 70- och 80-talet skulle jag vilja påstå att en milstolpe markerades när det gäller svenskt gäddfiske. Generationer av intresserade och storgäddtörstande sportfiskare övertygades genom Leif Engströms tidiga skriverier att det faktiskt var möjligt att specialisera sig på fångst av drömgäddor – och gick sedan man ur huse med förklarad blick och händer darrande av en fiskeiver som närmast påminde om storfiskeskälva. Sällan har någon enskild sportfiskare lämnat sådana avtryck i svensk praktisk sporfiskeutövning som Leif Engström. Utan Leif Engström skulle vi alldeles uppenbart inte ha så många skickliga gäddfiskare som vi har här i landet. Leif Engström var den som lyfte upp gäddfisket till den nivå och till den febrila boom kring jakten på storgädda som grasserar i vårt land ännu år 2004. Påståendet får även gälla för hur grundläggande taktik och jakt fortfarande går till. Det har faktiskt inte hänt så där jättemycket de senaste 25 åren. Några nya wobbler har sett dagens ljus, det specimeninriktade metet har finjusterat sina metoder och tekniker, detsamma gäller för utvecklingen kring trollingfisket. Spinnfisket har kompletterats med gummjiggar och jerkbaits, mixade betstyper och flätlinor, ismetet har utvecklats genom undertecknads skrivarmöda och pionjärnit och fullbordar därmed åretruntcykeln. Men annars inte så mycket nytt. Och ingenting som egentligen vederlägger den erfarenhet, och närmast vetenskapsrelaterade kunskap, Leif Engström med både ackuratess och suggestivt språkbruk sammanställde på -70-och 80-talet. Om man ville läsa om seriöst gäddfiske före Engström var det Curt Lindhé som gällde. Curt Lindhé tillhör förra seklets verkliga giganter inom fiskelitteraturen, med många och mycket läsvärda böcker av hög litterär kvalitet. Tipsen om hur abborre och gäddan fiskas vävdes in i ofta underhållande skildringar och äventyr. En del av dessa tips återfinner jag hos Leif Engström. Men när Leif Engström skriver om gäddfiske blir det hela rakt på sak och mer ingenjörsmässigt – och djuplodande. Storgäddan under lupp. Pang på rödbetan. Inget litterärt ”svammel” här inte. Snarast en språkstil som är suggestiv och hårt fokuserad på bokens syfte – att berätta om gäddan, och att tipsa om olika vägar att hitta henne, och slutligen om trixen som gör att vi kan få henne på kroken – en passionerad gäddfiskares specialknep! Boken är otroligt givande och intressant än idag för den som handfast vill lära sig hur man fiskar gädda och i synnerhet kanske stor gädda. Vem var mer lämpad för uppgiften att skriva denna bok än den som förmodligen stirrat ner i rovdjurskäften hos fler Storgäddor än någon annan. Att jag själv råkar vara den som har flest registrerade storgäddor över 12 kilo i landet känns ganska lättviktigt vid sidan av det Leif Engström presterat i den vägen. Jag får då och då frågor om hur jag själv blivit så framgångsrik som gäddfiskare. Jag brukar svara att jag är självlärd och aldrig har dragit mig för vare sig utmaningar eller väder eller för oändliga timmar med ovissa experiment och testande av hypoteser och nya fiskeområden. Men det är bara en del i sanningen. Jag har också låtit mig inspireras av Leif Engström – en gäddmästers erfarenheter och texter. Spring iväg till närmaste antikvariat – har du tur kanske du hittar en bok som ser ut som den på dagens bild.

 

2004.09.28
Sölvkroken – ett beteslås med nytt grepp och styrka

Norska Sölvekroken har tagit fram en ny typ av beteslås. Ska vara superstark och går under namnet “Extrem Snaphvirvel”. Storlek 3 – borde fungera till såväl havsöringsdrag som till de flesta gäddwobbler – uppges ha en hållbarhet på imponerande 30kg. Utseendet avviker helt från traditionella beteslås där draget fästs i en öppningsbar ögla. Här trär man bara snabbt och smidigt in betesöglan i en ögla som varken behöver bändas upp och sedan bändas tillbaka över egen part för att låsas. Till och med erkänt knepiga Zaltwobbler – med sina små betesöglor går som en dans att häkta på och av! Återstår att se om roterande öringar laxar gäddor kan snurra sig fria eller om detta helt enkelt är det optimala beteslåset. Jag hoppas det efter alla mer eller mindre dåliga och halvdåliga, eller heljobbiga och dyra beteslås som marknaden annars bjuder på. Priset för 10st i påse är endast 49 kr hos Berras Sportfiske.

 

2004.09.28
SpiderWire Stealth – ny stark superlina -0,25mm/23kg

SpiderWire Stealth heter en ny intressant superlina för flätlinefisket. Marknadsförs av AbuGarcia/Pure Fishing i Sverige. Jag har bara provat den här teflonbehandlade linan under ett par månader än, men nog verkar den vara ett alternativ till såväl Fireline som Power Pro. Definitivt till havsfisket och till fisket med haspelrulle. Som Jerkbaitlina är den än så länge för lite testad. Men styrkan – om den nu är korrekt som den anges – 22,95kg på en 0,25mm – borde vara intressant för alla som vill ha maximal styrka på tunna linor. En motsvarande Fireline uppges t ex hålla för 17,4kg. Priset är ungefär detsamma som för övriga populära linor. Borde finnas i välsorterade butiker. Själv fann jag den hos Berras Sportfiske i Stockholm.

2004.07.20
Gäddan i Augusti & September

När sensommaren nått sin fulla mognad är utflader och utgrynnor väl beväxta med nate och annan växtlighet, allt sådant som ger mat och skydd åt småfisken och bra gömslen för rovfiskarna. Storabborren och gäddorna och ibland även gösen patrullerar regelbundet matplatserna för att se om något finns att vittja. Dagarna är ännu varma och det är en härlig tid för fiske. En ytgående jerk som förföriskt slänger från sida till sida är näst intill oemotståndlig för en hungrig gädda. Men så här års äter gäddan så mycket och så ofta att det mesta fungerar. Även jiggar, spinnare, skeddrag och wobblers, som presenteras på rätt sätt där vattnet är tillräckligt syremättat, rycker loss rovfiskarna i plötsliga attacker. Abborrfärgade wobbler och drag brukar gå bra i aug/sept. Det har nog mycket att göra med att abborren är så aktiv och står högt på gäddans matlista så här års. Så plötsligt börjar nätterna att bli märkbart kallare, och i takt med att vattnets yttemperatur sjunker och alltmer närmar sig gäddans optimala trivseltemperatur – runt +14 -15 grader – blir hon allt mer intresserad av att vistas på grundare och behagligare platser – där närheten ut till de större djupen är viktig, framför allt för de större exemplaren. De riktigt bra fiskedagarna kan nu resultera i fantastiska mängdfisken – där ” det hugger på varje kast!” Och eftersom gäddan befinner sig i sitt tempererade vattenideal är hon underbart explosiv och snabb. Tyvärr är det många fiskare som avstår från de allra bästa fiskedagarna. Dessa dagar infaller ofta när det är ruggväder. Blåst och regn är väder som de flesta rovfiskar gillar. Då är jaktljuset lagom skumt även under dagern, och vattnet så ”stimmigt” och oroligt att rovfiskarna passar på att ta för sig ordentligt. Detta märks om inte annat så i själva huggens hårdhet och i att gäddorna i regel krokar sig själva. Jag läste häromdagen i Fiske För Alla att jag tydligen är den sportfiskare som har flest registrerade storgäddor ( över 12,0kg) anmälda hos Svenska Sportfiskeförbundets Storfiskeregistrering ( enligt Storfiskeregistrerare Håkan Brugård). Nu har jag inte låtit alla storgäddor bli registrerade genom åren. Och eftersom det numera inte ges så många tillfällen till eget fiske, blev jag både överraskad och stolt naturligtvis – och inte så lite förvånad över den meriten. Det finns ju ett antal dugliga gäddfiskare i landet så det är kul för gubben att han hänger med. Hur som helst – många av dessa storgäddor har slagit käftarna över lurendrejeriet riktigt ruggiga och mulna blåsväderdagar. Och inte sällan har det blivit flera storgäddor just sådana ”heta” dagar. De allra flesta av dessa drömfiskar har skjutit fart och huggit vid uppsökande spinnfiske under månaderna oktober till juni. Wobbler av typen Cisco Kid, Bomber, Rapala Magnum ( dock handgjorda egna modeller snidade i trä) har närmast slukats. Men även levande mört och strömming som flötmetats, liksom stora bottenfiskande gummijiggar, har renderat storfisk. Andra säkra fångstkort som Zalt-wobblern och jerkbaits har kommit in i bilden först sedan jag startade upp guideverksamheten. Gäddan är något av en allätare. Speciellt när hon är riktigt i taget. Men däremellan kan hon vara häpnadsväckande svårflirtad och selektiv. Då gäller det verkligen att hitta fram till rätt kombination av bete, färg, storlek, presentation – och de rätta fiskeplatserna, och vilka huggperioder som gäller för dagen. Det är allt detta, plus kicken vid hugget, och möjligheten att det alltid kan vara en stor fisk som gör att gäddan förblir en spännande utmaning för sportfiskare från hela världen./ Hans Nordin 070-438 49 68, 08-739 39 15

2004.05.10

Live-bait en suverän fiskemetod!

Bästa sättet att göra gösen rättvisa som sportfisk är att ta den på flötmete med levande betesfisk på mjukt spö. Då bjuder den upp till kamp av ett slag som wobbler- och trollingfiskaren nästan aldrig får nöjet att uppleva. En krigargös på 6kg levererar inte sällan intensivare batalj än en 10kg-gädda, även om 10kg-gäddans batalj kan sträcka ut längre över tid. Jag vet att det är många som backar och inte tror mig när jag påstår detta. Men så är det i alla fall, vågar jag påstå efter fångster av närmare 200 gösar och gäddor i de här storleksordningarna. Försommarens gösmete i skärgården har genom åren förblivit ett av fiskeårets absoluta höjdpunkter, det är nu gösen är på sitt allra bästa stridshumör. När jag började gösmeta i skärgården, på det sätt som jag snart ska beskriva, för dryga 15 år sedan var jag praktiskt taget ensam om det. Vi var några få mycket hängivna som på den tiden ”ägde” våra gösspotts för oss själva. I dag ser det annorlunda ut. Allt fler har fastnat i poängen med den här spännande fiskemetoden – som förutom till gös fungerar alldeles ypperligt även när metoden riktas även mot storabborrarna och hungriga storgäddor. Konceptet bygger på att utnyttja försommarens invasion av strömming i skärgården. Strömmingarna som fångas på vanligt sätt med strömmingstackel hålls levande i nätsump hängande utanför båten ( och i vattenfylld hink under kortare transporter). På lämpliga fiskeplatser ankrar man sedan upp båten – om man nu inte har möjlighet att praktisera fisket från landbacken förstås – och tacklar upp sitt spö. Ett bra ”metspö” är gärna 9-12 fot långt, vidare ska det ha en mjuk aktion för bästa funktion och känsla. Specialisterna använder gärna 12 fots mjuka karpsön. Medan vi andra kan skaffa in ett ”allroundspö” som kan fungera även till andra fiskemetoder. I vår har jag prövat ett spinnspö från ABU-Garcia som lever upp till högt ställda krav på känsla och funktion även vid metet. Spöt ”Conolon Pure Performance” med kastvikt 15-40gram, har fungerat bra under vårens gädd- och öringspinn. Det har nu visat att det är supergott att fiska med även vid metet! Kostar runt 900kr i handeln. Vidare behövs en hygglig haspelrulle fylld med ca 0,35 vanlig nylonlina, samt ett glidflöte för flexibla fiskedjup. Dessutom en halv meter tafs som håller bra för gäddtänder ( man får alltid räkna med gädda när man metar med levande betesfisk!) – den säkrar alla fångster. Grova vajertafsar brukar dock ha en avskräckande effekt på gösen. Bättre att köra med tunn vajer eller något av de andra nya spännande material som kommit fram på senare år. Ovanför tafsen ett sänke 10 –20 gram beroende på flötets bärighet – lämplig bärighet när metet sker med strömming ca 18 till 28 gram. Nederst en vass trekrok storlek nr 6 som sätts med en krok ca 3mm ner genom ryggen vid ryggfenan. Går man för djupt skadas fisken, sätts kroken för grunt lossnar den vid utkastet. En mycket bra regel vid alla napp där flötet dyker – är att räkna till 10 sekunder innan mothugg görs. Fisket sker alltså med öppen bygel. Minsta störning (stramning i linan) kan göra att såväl gös som abborre avbryter nappet – d v s snabbt spottar ut det krokförsedda bytet. Ge dem alltså 10 ostörda sekunder ( med öppen bygel) att dra in strömmingen ordentligt i munnen. Dessa 10 sekunder ger även gäddan tillräckligt med tid att få in strömmingen helt och hållet i munnen, och när krokningen sker sitter trekroken därför 19 ggr av 20 perfekt i mungipan! Ingen risk för tafsbrott m a o! Väntar man längre är det risk att strömmingen med krok hamnar långt ner i svalget. Vilket inte bara försvårar losstagningen utan också i det närmaste omöjliggör att återutsätta fiskarna. Att meta gös och storabborre fordar alltså viss disciplin av sin utövare. Som t ex att aldrig släppa flötet med blicken – för då nappar det ofelbart! När flötet ”nappat” i 10 sekunder fäller man bygeln och tar snabbt hem linan. I samma ögonblick som linan börjar sträcka upp sig börjar gösen eller abborren att upptäcka att det är något lurt – Det är då det gäller det att raskt resa upp spöt i ett svepande och ”långt” mothugg som driver in kroken ordentligt – innan gösen eller abborren hinner spotta! Drivna metare kan använda en annan teknik där man försiktigt tar hem löslina innan krokningen sker. Träning ger färdighet. Och innan det är dags att försöka sig på att fästa en nappande rovfisk gäller det också att hitta dem. Abborren kan sökas i närheten av eller direkt i eller straxt under strömmingsstimmen, även kring grynnor uddar mm på 3 – 10m djup. Gösen söks på de typiska vår- och försommarfjärdarna, ofta vid ”skrävelbottnar” och runt grynnor, uddar och platåer, men även utanför vassbänkar mm på 2 – 8m djup. Presentationen av betesfisken bör vara ca 0,5 – 1m över botten vid fiske som sker på grunda platser. Vid fiske på större djup kan gös röra sig i mellanlagren, men även här gynnas ofta utfallet av att hålla sig bottennära 0,5 – 2m över botten. Varma kvällar kan jagande gös uppträda mer ytnära även över de större djupen, då kan de nappa när strömmingen flänger runt 1-1½m under vattenytan. Fiskemetoden kan praktiseras hela maj och juni. Men mot midsommar och början av juli har de flesta gösarna börjat söka sig ut mot högsommarfjärdarna där de lever ett mer pelagiskt liv i jakten på strömming, eller nors och siklöja där sådan stimfisk förekommer. Allting styrs som vanligt av biologiska klockor, temperaturer, ljus, syretillgång och vart betesfisken håller till. Bildkollaget är från helgens övningar, som bjöd på dubbelhugg och trippelnapp vid flera tillfällen. Storgäddan nappade i går eftermiddag alldeles invid båten så det stänkte om flötet. Efter en lång härlig kamp lät hon sig vägas och fotas och sedan återutsättas, 11,3kg /116cm.

2004.04.16
Gäddmånaden April

I april spöfångas det fler storgäddor under någon annan månad under året. Anledningen är förstås att storgäddorna nu kommer in på grunda territorier för att leka och blir lättare tillgängliga för sportfiskare. Med romfyllda bukar läggs det några kilo extra till vikten på varje fisk. Efter leken förvandlas den bukstinna 10kilosfisken till en avlång tämligen smal 7,5 – 8kgfisk. Och den fetbukiga 12kilosmadamen kanske nu inte tynger ner vågen över 9kg. Långa och slanka har de blivit. Det är tur att de sätter igång med rena hetsätandet i maj, så att de fram mot midsommar redan har hämtat igen det mesta av den köttvikt som under vintern transformerats om till näring för romsäckarnas tillväxt. Direkt efter leken börjar hongäddan bygga kropp igen för nästa vårs lek. Så tickar den biologiska klockan. Det är individens och artens överlevnad det handlar om. Straxt före den omedelbart förestående leken är hongäddan instinktivt rädd om sin rom. Hon vill inte riskera att förlora den genom snabba ruscher. Därför fiskar vi med långsam presentation för henne. Ibland t o m med beten som presenteras extremt långsamt. Fisketekniken och valet av beten påminner en hel del om hur vi fiskar när gäddan ibland beter sig ”köldstelt” på öppet vatten under vinter och tidig vår. Även då är det olika tekniker med slowspinn, eller flötmete med levande betesfisk, eller trolling i fart runt 1-1,4 knop som gäller. Efter leken, eller i stigande vattentemperaturer och sedan under sommarhalvåret är hon betydligt mer hågad för att tillämpa den jaktteknik hon är biologiskt utvecklad för – stillastående försåtjakt, eller aktivt strykande – med ruskigt snabba avslut där käftarna slår igen stenhårt runt bytet. Men nu i april gör man alltså säkrast i att beväpna sig med grejor som kan fiskas hem riktigt långsamt om det behövs. Klassiska gäddwobbler för detta fiske är Zaltwobblern, Swim-Whizz, Magnum Pike. Bland flytande wobbler kan även en 16cm Nils Master göra god tjänst. För Jerkbaitfiskaren kan det vara en Busterjerk eller en Jeppanjerk som bägge kan fiskas med ganska likartad teknik men där Jeppanjerken är den extrema lågfartsjerken. En flytande Bomber 16A som blyas ner med ca10 gram bly ovanför tafsen kan också fiskas hem långsamt över lite större djup. Eller varför inte en sjunkande eller en svävande Zam som har en inbyggd och lockande lågfartsegenskap. En hel del skärgårdsgäddor fångas nu i april på 3-6m djup. Men ute i Mälaren t ex där ytvattnet ännu är runt 3-3,5grader över de stora vattenmassorna återfinns just nu en hel del fisk på 5-10m djup – tillgängliga för djupspinn med jiggar, eller djuptrolling med nedblyade eller oblyade wobbler – Nils Master, Bomber, Zalt, Halco, Strike Pro, Abu Hilo 40 gr. Eftersom det inte är alla dagar gäddorna vill kliva högt upp i vattenlagren för att knipa ens en långsamt presenterad wobbler kan det vara av avgörande vikt att komma ner mot bottenregionerna för att få storgäddan att reagera. I takt med att vattentempen nu stiger kommer allt fler gäddor att glida in på riktigt grunt vatten, en del för att starta igång med den allvarsamma leken, andra för att lapa värme och förse sig med den betesfisk som också söker värmen. Viktigt för en fiskesugen nybörjare är att inte stirra sig blind på alla fångstrapporter och reklamknep. Istället för att förköpa sig på en massa olika modeller och färger i enövertro att det är redskapen som gör fiskaren, är det bättre att satsa lite mer på några få modeller och sedan verkligen lära sig att fiska med dem! I slutänden är det detta som skiljer den verkligt framgångsrike fiskaren från den mindre framgångsrike när de befinner sig på samma vatten. Den ständigt framgångsrike fiskaren är en reflekterande fiskare som sällan gör någonting av en slump, han eller hon utnyttjar optimalt och med känsla potentialen i de fiskegrejor han har. Till skillnad från en förköpt prylfiskare som lätt hamnar vilse och tappar tron på både sig själv och sina redskap. Det är ofta småknep och detaljer som är avgörande i fisket – sådant som kommer med stigande erfarenhet och nedlagda timmar.