Det finns inte en dag att förlora!

All möjlig heder åt Isabella Lövin. Som nu ska försöka rädda våra världshav. För 10 år sedan kom hennes fantastiska bok ”Tyst hav”. Den väckte sensation och blev en rejäl väckarklocka för många. Närmast i klass med Rachel Carsons ”Tyst Vår” från 1962. Tyvärr är det inte så mycket som blivit bättre varken efter 1962 eller 2008.  Det räcker att titta på vår egen lilla ankdam – Östersjön: Hösten /vintern 1986 tömdes havet på torsk. Armadorna av jättetrålare från hela Europa fick ekosystemet att braka samman. Bara ett år senare var Stockholms utskärgårds rika bestånd av välväxta gäddor och abborrar försvunna. Torsken såg ett tag ut att börja återhämta sig en gnutta. Men med nuvarande fiskepolitik kommer det aldrig att ske. Och under tiden har alla övriga kustnära kommersiella fiskarter – gädda gös abborre strömming – fortsatt minska till katastrofens rand. Arter som ökat är säl, spiggen och annan småfisk. Främmande art som tillkommit i miljonbestånd i östersjön är den fiskätande kinesiska mellanskarven.

Exempel

För knappt två år sedan larmades här ( som vanligt för döva öron) att norra skärgårdens sista bastion för Furusunds abborre och gädda snart skulle vara en spillra blott. Anledningen till larmet var den nya koloni med skarvar som etablerades mellan Marholmen och Spillersboda. Det gick snabbare utför än jag då trodde. Ett totalt ras 2017. Senhöstens fiske 2017 visade att beståndet av abborre minskat med i runda slängar 98% -99%. Så nu kan vi alltså till gösens utrotning också räkna in abborren. Vad hände?

Inte så konstigt alls, ren matematik

Cirka 1000 vuxna skarvar har dagligen tryckt i sig ca 700 kg abborre smågös och smågädda ( 5 ton per vecka ) i Åkeröområdet med vidhängande närområden Rådmansö. Områden som tidigare varit förhållandevis förskonade från skarven, som fram till dess i huvudsak nöjt sig med att predera områdena runt Stomnarö Marholmen och Spillersboda. Plötsligt 240 dagar / 8 månader med ostörd predation ger en konsumtion för enbart dessa fåglar på 170 ton! Lägg till några hundra kullar med ungar a 3-5 st. Som per individ kräver nästan lika mycket mat dygnet runt i flera månader….en ren konsumtion i runda slängar 300  – kanske 350 ton på en säsong. Inom ett mycket begränsat område Håtö och Rådmansö. Dagliga födobesök från övriga kolonier i området ej inräknade!

Skarvens etablering mellan Spillersboda och Marholmen är en avknoppning från de tusenhövdade skarvöarna ett par mil söderut vid Ljusterö och Ryssmasterna. Den svarta Hydran har segrat – det tog 22 år – men nu är hela Furusunds skärgård slutligen täckt och knäckt.

Som grädde på det svarta moset har även sälen ostörd expanderat med ett snarlikt beteende. Kutar och fullväxta exemplar som normalt ska hålla till utomskärs – återfinns numera och i allt tätare bestånd inomskärs – även allra längst in i grunda grumliga lekvikar och småhamnar – helt orädda för människor. Dessa djur är fett-konnässörer. Hur många gäddor med rom eller gäddhjärnor behövs för att mätta en säl som behöver 10 kg per dygn? Och hur många hundra romtoma hongäddor eller dito med fel kön dödas helt i onödan genom ett bett runt buken i det urskillningslösa letandet efter detta värdefulla rom? Varje dygn!

Jag varnade för den här utvecklingen för 15 år sedan när abborren och gösen plötsligt ”försvann” från Ljusterö och norrut Vettershaga mm. Fenomenet var redan beskrivet från andra ”skarvområden” så sambanden var klara redan då. Alla som tvivlat och inte brytt sig till trots – Nu har vi tydligt facit i hand. Så här gick det när ingen relevant instans haft förmågan att inse eller mandatet att ta ett övergripande ansvar över fiskevård och fiskepolitik.

En bra sammanställning och förklarande prolog till vad som nu skett är den PDF på 32 sidor som fiskebiolog Sverker Lovén författade 2010 – ”Fiskekollapsen i  Stockholms skärgård ”.  Förödelsen har varit densamma efter hela ostkusten. Mina egna glasögon sträcker sig dock bara från Nyköping Trosa Muskö och vidare norrut Värmdö Vaxholm Norrtälje till Östhammar. Kustfisket här har gått väldigt snabbt utför de senaste åren . År 2017 blev året som ur fisksynpunkt sammanfattat haveriet. Allt fiske efter gädda gös abborre är nu i princip lika dåligt överallt.

År  2017 blev också året som öppnade ögonen på många sportfiskare som levt i förnekelse över sakernas tillstånd. Plötsligt fungerade inte de vanliga knepen längre : Att leta efter nya  ”ofiskade” områden, testa annorlunda fiskedjup, pröva nya beten och nya färger storlekar, eller nya tekniker, tunnare linor, vajerlöst etc….

Utvecklingen är tyvärr ingen överraskning för de som haft ögonen med sig.  Men det känns ganska märkligt och bedrövligt att så många sportfiskare och kommersiella aktörer i likhet med politiker och Naturvårdsverk och annat beslutsfattande folk på myndigheter/länsstyrelser stoiskt vägrat inse vad som verkligen pågått de senaste decennierna – det har uppenbarligen varit bekvämare och enklare att leva i förnekelse med skygglapparna på.

Bättre har det inte heller blivit av att de åtgärder och förslag som på sina håll värkt fram – efter rejäla långbänkar – alltid har kommit 10 – 15 år för sent och alldeles för småskaligt. Det blir exempelvis lite löjeväckande att stolt komma flaggande med nya fångstmått på gös …När det ju inte finns några gösar kvar längre !? Eller att freda enskilda vikar och områden från fiske  – utan att samtidigt skydda dem – istället serverar man dem för predation åt skarv och säl!  En allmän känga går också till Svenska Sportfiskeförbundet som troget sina egna inåtvända ängsliga traditioner med sidoblickar vägrat ta i den här ”kontroversiella” frågan i alla år. Nu när klockan redan är slagen, i sista minuten några sekunder före midnatt vågar man försiktigt börja vifta… ungefär 15 år för sent. Jag förstod aldrig riktigt meningen med kampanjen ”Ge fan i våra vatten!”  Lite rockigt käckt och fräckt….Men är det inte just resultatet av en sådan inställning som vi idag bevittnar i skärgården? Att ingen på allvar har brytt sig.

Kampen mellan överlevnad och utrotning pågår numera i de allra mest kustnära vikarna och lekområdena i skärgårdarna – reproduktionens hjärta.

Så vad återstår att göra för oss senkomna  – nu i dessa ruiner ….finns det något VI kan göra för att skydda eller rädda någon framtida återväxt? Nu när samtliga myndigheter och verk har svikit. Är det nu sportfiskare och allmänhet måste börja ta saken i egna händer !? …. Återkommer inom kort med lite funderingar.