Intresset för natur och djur är djupt rotat här i landet. Att man ska värna om djurs väl och ve känns därmed självklart för de flesta av oss. Det är glädjande att vi har så mycket empati för andra varelsers rätt att leva och behandlas med respekt.

Men vårt Intresse för djur är varken okomplicerat eller i någon riktig mening konsekvent eller logiskt. Tvärtom spretar det åt alla håll. Det är tydligt att vi gör skillnad på djur och djur.  Somliga ska bara återfinnas fria och vilda i naturen – ibland som en självklarhet i vår egen natur, ibland helst någon annan stans – som i den laddade vargfrågan t ex.  Kloka myndigheter håller dörren öppen till organisationer som kan bidra i ansvarstagandet för vårt samhälles alla behov. I synnerhet som skattepengarna är begränsade och då kan nyttjas effektivare.

Så är i alla fall förhoppningen.

Två svenska organisationer som vi har mycket att tacka för när det gäller värnandet om vår natur och vilda djur är Svenska Naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologers riksförbund. Dess enskilda medlemmars ideella arbete och bidrag till forskning och biotopvård kan inte nog uppskattas.

Men ibland går det fel. Som när Naturvårdsverket lägger alla ägg i en korg och sätter sig i knät på Sveriges ornitologer i frågan om hur mellanskarven ska förvaltas. Här skedde plötsligt flera uppseendeväckande förväxlingar av verkets ansvar syfte och uppdrag. Något som Sveriges fria och sunt tänkande ornitologer inte ska lastas för.

Ornitologer är med all rätt bekymrade över utvecklingen med en krympande fågelfauna i landet 

I det perspektivet är det begripligt att man gläder sig åt fåglar som istället går en motsatt utveckling till mötes – som nytillskottet mellanskarven.  Det är också förståeligt att Nv i sitt eget utredningsarbete drar nytta av de kunskaper och erfarenheter som förutsätts kunna finnas inom en organisation med specialintresset fåglar.

Men I just det här fallet har nog Nv dessvärre förväxlat fågelorganisationens passion för fåglar med skeva föreställningar om vad organisationen verkligen kunde bidra med i det stora hela –  en brist på övergripande naturvårdsperspektiv. Nv förlitade sig på att det är fågelvännerna som bäst vet hur en ny främmande fågel i ekosystemet bör förvaltas. Men tyvärr inte bara det – fågelvännerna antogs också vara bäst skickade att bedöma vilken inverkan fågeln har på övriga mer komplexa naturvärden och ekologi och samhällsintressen. Med denna märkliga bedömning ( man kan inte tolka händelsernas utveckling på annat vis ) har Nv gjort ett fatalt misstag. Som vi idag ser konsekvenserna av med krympande fiskbestånd och kraftigt störda ekosystem i skärgård och insjöar. Tänk om vi på samma sätt skulle låta en riksorganisation för Frimärkssamlare ha tyngsta rösten när det gäller hur vi exempelvis ska sköta postverket och landets hela infrastruktur kring posthantering. Många nya och snygga och dyra frimärken skulle vi säkert få – till glädje för de fåtaliga – och i övrigt kaos. Lärdomen av detta: Luddiga ambitioner och passion ska aldrig förväxlas med verklig kompetens – eller ens sunt förnuft.

Passionerade  ”frimärkssamlare” regerar i skarvfrågan

Men det är alltså precis vad som skett, passionerade  ”frimärkssamlare” regerar i skarvfrågan. Tiotusentals vattenägare, hundratals föreningar, organisationer och en uppsjö av internationella och nationella experter och forskare med stor kunskap om eller erfarenhet av konsekvenserna som det plötsliga tillskottet av en kvartsmiljon mellanskarvar medfört blev återigen ohörda och totalt överkörda. Förvaltningsplanen för skarv som sjösattes 2014 blev ett demokratiskt skenverk där remisserna diariefördes utan beaktande. Ja så när som på ett fåtal – Sveriges Ornitologers, Naturskyddsföreningens, Skärgårdsstiftelsens och några till –  förenade i den passionerade föreställningen om Mellanskarvens harmlösa nytta och i samtidig stor förundran över hur andra ( onda okunniga? ) människor kan vara så restriktiva i sitt förhållande till dessa djur. Fiskar verkar märkligt nog inte riktigt betraktas som djur i det här sammanhanget. Vilket väcker en stilla undran –  vad är de då i så fall?

Kärleken till djur är ofta lite spretig, inkonsekvent och selektiv. Och människor som inte delar en utvald vurm – kan antingen demoniseras, eller enkelt avfärdas eftersom de inte riktigt är av ”rätt* sort – de är inte sådana som är värda att lyssnas på.

När Naturvårdsverket nu abdikerat från sitt objektiva samhällsuppdrag och därmed kommit till korta, samtidigt som man överlåtit åt ornitologerna att ansvara för den biologiska mångfalden och helhetssynen på naturvård återstår alltså inget annat än att se om medlemmarna i denna organisation kan växa in i ansvaret och visa sig uppgiften vuxen.

Hoppet är ju det sista som överger oss sägs det. Men i kraft av sin unika särbehandling av Naturvårdsverket har Sveriges ornitologers ”experter” mycket effektivt kunnat fungera som en propp – som satt stopp för alla möjligheter till en klok ansvarsfull förvaltning av fågeln. Här finns inga planer  ö h t på tillämpning av någon slags försiktighetsprincip – trots alla alarmklockor som talar för att just detta vore både klokt och ansvarsfullt.

En seriös diskussion inom organisationen om något av allt detta verkar närmast bannlyst.  

Sedan ett antal år är jag medlem i Svenska Naturskyddsföreningen. Och sökte nyligen medlemskap i Stockholms Ornitologiska förening StOF.  Det medlemskapet blev mig förvägrat med en diffus hänvisning till min förmenta syn på mellanskarven – utan närmare preciserande om vad som är fel i engagemanget ( se föregående artikel här nedan). Undertecknad är alltså bannlyst redan innan han blev medlem.

Med denna hårdnackade ensidiga linje som Nv för väcks obehagliga frågetecken

I Sverige har vi idag möjligen ett exempel på hur illa det kan bli när en myndighet låter sig ”förföras” av en respektabel organisation och förleds att bli dess förlängda arm. Sveriges Ornitologer har fått inta en särställning i kompetensfrågor som vida överskrider organisationens kompetens och allmänna förmåga till objektivitet. Här har skett en förväxling mellan en passionerad ambition och verkligt kunnande. En förväxling som gått helt över styr och visar att Naturvårdsverket inte klarar sitt uppdrag.

Det är lätt att bli lite konspiratorisk kring allt som sker när det gäller mellanskarven. Råder det kanske rentav någon slags “vänskapskorruption” i det beslutsfattande som skett kring fågeln? Stångas vi som tänker annorlunda kring mellanskarven mot kompisar från skoltid och i gemensamma föreningar. Förenade av samma hängivna  engagemang som här tar chansen att verka för egna ideal i gemensam anda – mot alla andra ”  idioter som ju ingenting begriper”? Tänk om det är så att vad vi nu egentligen bevittnar helt enkelt är hur den nya tidens ämbetsmannakår har förändrats: Den gamla fina plikttrogna, omutligt objektiva tjänstemanaanda som präglat landets stolta och tråkiga ämbetsverk och myndigheter historiskt – har den övertagits av radikala idealister med en alldeles egen agenda? Jag säger inte att det är så det ligger till, men erkänner att jag har fått allt svårare att freda tankarna från alla frågetecken som över tid reser sig.

Fundamentalism har många ansikten – och leder sällan till något gott. Hela naturen tillhör oss alla – och en myndighet bör aldrig vidlåtas ens kuggan av en misstanke om att värna vare sig personliga lojaliteter – eller särintressen.

// Hans Nordin