Exempel på fungerande mikro-aggression mot skarv.

Enligt svensk lag är det inte förbjudet att skrämma och störa skarvar. Problemet idag är – förutom den massiva över-populationen – att skarvarna har lärt sig att vi människor inte längre är farliga för dem.

Det sker ju ingen ”naturlig” regelbunden jakt eller annan ”aggression” riktad mot dem. Därav att de vågar sig allt längre in i skärgårdar och vikar där mänsklig bebyggelse finns, och fördärvar och tömmer skärgårdens sista lekområden för fisk.

I väntan på att våra nickedockor till beslutsfattare så småningom ska inse vilken skada över-populationen av dessa skarvar vållar i våra vatten får vi som drabbats ge oss själva ett mandat att reagera mot den inskränkta och okunniga skadepolitik som idag förs och dirigeras av s k “naturvänner”.  Att åse och uppleva detta totala svek är demoraliserande – inte bara för den del av samhället som direkt drabbas i sin livskvalitet och livsstil – utan för alla och envar som överhuvudtaget reflekterar lite över sakernas tillstånd.

VI som vill värna våra vatten och få dem att bli levande igen, vi som känner och ser att detta hänger ihop med vår livskvalitet… måste nog själva börja lära skarven att tänka om lite. Det har vi idag tyvärr bara laglig rätt att göra genom att konsekvent utsätta den för ”obehag” och ”störning” av olika former. Får den uppleva tillräckligt mycket av obehag i områden där vi inte vill ha den kommer den att lämna dessa områden! Förvisso söka sig till nya… men det är här tålamodet och konsekvensen och mängden engagerade ”vattenräddare” är avgörande.

En bekant till mig lyckades ensam, men med en smula envishet få bort alla de skarvar som plötsligt börjat besöka hans ”hemmavik”.  Knepet var en enkel slangbella. Den skadade ingen fågel – men skrämde bort dem för gott!

En annan bekant inledde varje båtdag med att köra bort mot den lilla ön med en vitkalkad udde där en stor skock skarvar alltid uppehöll sig. Till slut lärde sig skarvarna att känna igen just hans båt på långt håll .. och flög iväg därifrån så fort han vände nosen mot ön – han behövde inte köra de där extra 500 metrarna från bryggan längre. Med fler som beslutsamt gör på samma sätt ökar skarvens osäkerhet och obehag …den söker sig till andra ”lugnare” jaktvatten.

För att förstärka obehaget för skarven fungerar det också utmärkt att placera ut strategiska fågelskrämmor  klädda i hattar och jackor som rör sig i vinden. Ju oftare dessa figurer kläs om i nya färger, eller får ändrad plats eller en ny kroppsposition eller varierat antal av dem – desto mer avskräckande och långvarig effekt uppnår man. Det gäller att undvika att ”skrämmorna” blir alltför statiska och oföränderliga – för då vänjer sig till slut skarvarna vid dem.

En utmärkande egenskap för skarven är alltså att den i likhet med kråkfåglar och skator har ett skarpt minne och förmåga till igenkänning. Det är därför man måste vara lite ”lurig” med sina skrämmor. Spela på fågelns naturliga misstänksamhet. Göra den alltmer lättskrämd och misstänksam mot människor och ”skumma” föränderliga  skepnader. Det är enda sättet att motverka att ”Tillvänjningsfaktorn” tar över!

En Finländare lyckades tillsammans med några grannar få en hel häckande koloni att överge sitt kustområde genom en strategi i tre steg:  Steg ett var att de under vintern gick över isen till ön och rev alla bon. Dessutom eldade de upp allt bomaterial.

Därefter placerade de ut ett par mänskliga skepnader i form av välklädda fågelskrämmor innan fåglarna återvände på våren för att börja häcka. När fåglarna kom fanns det alltså inga bon längre , men väl ett par läskiga fladdrande figurer som aldrig varit där förut. Men det är alltid några fågelindivider i en koloni som är mer modiga eller mindre rädda eller mer desperata eller smartare än andra. Tillåter man dessa få fåglar att besätta ön igen – trotts skrämmorna – kommer de snart att övertyga hela kolonin att det är ofarligt att återvända.

Helt avgörande blev därför att under några veckors tid inte bara flytta runt på skrämmorna utan att också tillräckligt ofta hålla skrämmorna sällskap av riktiga levande människor. En person räckte, Grannarna avlöste varandra konsekvent. Till slut gav sig hela skarvkolonin av. Eftersom det inte fanns någon annan ö i närheten blev de av med skarvarna helt och hållet. Vid flera öar i området kan det behövas att man är observant på vilken ö de eventuellt försöker nyetablera. Då får man se till att störa dem där också! Kom ihåg – En person på plats räcker! Ju fler man är som går samman i ett ”skrämmprojekt” desto större chans att nå genuin och varaktig framgång.

Skarven har en annan sak gemensam med kråkan. Den känner rysligt obehag av att vistas i närheten av en hängande ”död” artfrände. Undviker helst sådana områden helt. Personligen tror jag därför mycket på att hänga upp ”döda” skarvar här och var på utvalda platser. Väl synliga och avskräckande. ”Döda” skarvar kan man tillverka själv! Återkommer till hur det kan gå till i senare artikel!