Medan de flesta länder i Europa idag insett att den kinesiska mellanskarven Phalocrocorax sinensis är en felande länk som inte hör hemma i vår fauna, och därför vidtar nödvändiga åtgärder för att minska skadorna, gör vi här i Sverige i stort sett ingenting som utmanar EU:s felgrundade direktiv från 1979 då fågeln skyddsklassades. Sverige är därmed jämte Finland duktigast i EU-klassen. Snart är vi hela världens fristad för en fågel som utgör ett växande hot mot biologisk mångfald och ekosystem.

Finska forskare har f ö nyligen publicerat en rapport som visar att mellanskarven ökat med 24% i Östersjön mellan 2010 till 2011. Se artikel.

Forskning som fullständigt slår hål på skarvvännernas propagandabubblor. Den marginella skyddsjakt som idag tillåts, liksom kvoteringen med prickning och oljering av ägg, har aldrig haft som mål att reducera antalet mellanskarvar. Därför kan denna invasiva art snart räknas i flera 100 – tusentals exemplar fördelat på kust och insjö. En populationsutveckling som ägt rum under i stort sett de senaste 10-15 åren , och som alltjämt fortgår. Det är många som känner stark oro och maktlöshet över denna utveckling. I synnerhet som problemen fortfarande förnekas, förvanskas och negligeras. På passiva myndigheters och aktiva skarvkramares altare offras därmed yrkesfisket, liksom basen för fisketurismens utveckling, och utan en blink också fritids- och sportfiskets miljonhövdade men alltför blida skara. Men allvarligast är att man offrar kustvattnets biologiska mångfald. Vilket borde vara argument nog för att stämma till eftertanke. Men icke: Istället lutar sig skarvkramarna mot forskaren Gundula Kolb vid botaniska institutionen på Sthlms Universitet, som endast studerat toppen på isberget – vad som sker med de öar (!) skarvarna häckar på. G Kolb menar att skarvarna inte alls förstör eller skadar våra öar, istället berikar ruinöarna skärgårdens mångfald. Åsikter som det för övrigt råder högst delade uppfattningar om. Men vad som händer under vattnet är alltså oviktigt. Det som inte syns med blotta ögat – världen under vattenytan – är ointressant för dessa självutnämnda s k djur-och naturvänner. Osakligt irrelevant dravel förs därför ständigt fram i debatten när skadefågelns vara eller icke vara kommer på fråga, och man tycks inom naturskydds- och fågelorganisationer närmast njuta av all siktförsämrande felinformation man sprider. Och smygpropagandan fortsätter – En hel timmes oemotsagd propaganda i Sveriges Radios Naturmorgon om hur nyttig skarven i själva verket är – ”rena renhållningsverket faktiskt!” – utbrast till slut den entusiastiska programledaren. Men den skarv som nu invaderar oss har aldrig haft Europa som ursprunglig hemort. Denna skarv är importerad från Kina på 1600-talet, av människor. Holländarna tog med den och använde den som domesticerad fiskfångstmaskin i en växande populär skarvfiskesport. I ett alltmer krigiskt Europa dog den sporten så småningom ut. Förrymda och frisläppta mellanskarvar bildade de arttypiska stora kolonier som skiljer den från vår egen naturliga faunas storskarv Phalocrocorax carbo. Carbo är inte kolonibildande på samma sätt och häckar inte heller i samma miljöer. För den sakkunnige är det alltså inte bara uppenbara olikheter i utseendet som skiljer de bägge arterna åt. Synnerligen tråkigt därför att skarvkramarna i debatten lägger dimridåer där två separata arter klumpas ihop – detta försvårar en seriös diskussion och problemlösning. Det är lite märkligt att ”skarvexperten” H. Engström under så lång tid fått utrymme att bidra till förvirringen. När inga andra argument håller klamrar man sig nu fast vid de 3000 år gamla fynd av fossila skarvben som upptäckts vid arkeologiska utgrävningar i Europa. Genom att slå ihop skarv sinensis med skarv carbo anser man sig hux flux ha ”bevis” för att ”skarven” hade Europa som hemort redan då och därför tillhör vår naturliga fauna. Men att blanda ihop korten på detta vis är väl snarast att se som en desperat debattförvirrande försvarsmekanism – som alltmer liknar strutsens huvudlösa sanddykande. Problemet är ju att vi sedan ett par decennier plötsligt har invaderats av en främmande invasiv underart i landet – sinensis. Och att allt talar för att subfossilerna som åberopas är ben från vår egen gamla – i sammanhanget irrelevanta – storskarv carbo. En alltmer strängande fråga inställer sig: Hur mycket kurage finns i det här landet? Har vi en

Sportfiskeorganisation som törs tala ur skägget och gå i bräschen för sina medlemmars intressen? Har vi en Havs- och vattenmyndighet som törs lägga krut på genomdrivande av nödvändiga åtgärder? Har vi ett jordbruksverk som är berett att ta ansvar? En regering som törs låta bli att på typiskt svenskt okritiskt vis vara bäst och lydigast i klassen? Har vi inte detta kurage måste vi ändå ta steg framåt: INRÄTTA EN SKARVFRI ZON att ha som referensområde för forskning och jämförande studier så att framtida beslut i denna infekterade fråga säkerställs på ”vetenskapliga grunder utom alla tvivel”. Kostnad för detta är egal – det handlar om politisk vilja och handlingskraft. Och det är tyvärr bråttom. Vi har en sjuk Östersjö som kämpar i kraftig uppförsbacke. Med undantag för Sillgrisslan som tycks kunna dra fördel av skyddet i skarvkolonier bidrar inte den kinesiska mellanskarven med något gott i ekosystemet. Tvärtom liknar den snarare en tickande natur- och miljökatastrof. / Hans Nordin