Många trodde att det var ett tidigt aprilskämt när medierna straxt före 1 april rapporterade att Djurskyddsmyndigheten gjort ett uttalande om sin uppfattning när det gäller att använda levande agn som bete vid fiske. Men Nej det var inget aprilskämt. Däremot var uttalandet och dess egentliga innebörd höljt i dunkel – alltså inte alls så entydligt och klart som de allmänna medierna gjort gällande. Sedan 1800-talet har vi en Djurskyddslag i landet. Denna har omskrivits en gång i modern tid, möjligen med tillägg så sent som 1988. Sedan Djurskyddslagens tillkomst för ca 150 år har någon anmälan mot användande av levande fisk som bete på fiskekrok aldrig gjorts. Det finns i alla fall inga arkiverade rättsfall i saken. Och så är det fortfarande. Det djurskyddsmyndigheten nu yttrat sig om är endast en konkret fråga ställd av an anonym person. Frågan tycktes lyda om det är förenligt med svensk djurskyddslagstiftning att försälja fisk förvarade i icke akvariemässiga miljöer, och om det är förenligt med djurskyddslagstiftningen att denna fisk sedan används till mete som levande agn. Enligt Stefan Nyström Generalsekreterare på Svenska Sportfiskeförbundet som uttalat sig i saken tycks dock samma djurskyddsmyndighet mena att djurskyddslagstiftningen inte omfattar den hantering eller det mete med levande betesfisk som sker privat eller med agnfisk som ej köpts. Stämmer detta , vilket det finns anledning att tro, så är det med andra ord upp till var och en sportfiskare att även fortsättningsvis avgöra om man vill meta med dött eller levande agn på kroken. Flerhundraåriga fisketraditioner kan därmed fortsätta som det alltid varit – abborrmetet med gli och löja, vinterns angelfiske efter gädda, liksom ismetet och allt annat mete där levande betesfisk används. För ögonblicket kan vi alltså blåsa faran över. Mediarapporteringen har förvandlat en fjäder till en höna. Men om framtiden vet vi icke. Det kan naturligtvis inte uteslutas att djurrättsorganisationer, eller motståndare mot det fria handredskapsfisket, eller motståndare mot ismetet plötsligt vill få hela frågeställningen om sportfiske och varför inte samtidigt vissa former av jakt prövad mot Brottsbalken i domstol. En riktigt intressant fråga är då hur man ska dra en rågångar mellan å ena sidan den behandling man utsätter fisk för bara genom att sportfiska, å andra sidan den plåga fiskar utsätts för i det kommersiella fisket – död medelst långsam kvävning och mosning i nätmaskor och vid trålning mm. Att ge sig på sportfisket med utgångspunkt från djurskyddsfrågor liknar vid denna jämförelse snarast att sila mygg och svälja elefanter. Men att vi sportfiskare för etiska diskussioner kring utövningen vårt sportfiske är naturligtvis aldrig fel. Eventuella juridiska prövningar med utgångspunkt i nuvarande djurskyddslagar ska dock hur som helst ske först efter att polisanmälan gjorts i grannlaga ordning. Tillsynsansvaret för djurskyddslagen har länsstyrelser och kommunernas miljö- och hälsoskyddsmyndigheter.